Stackars liten, kan ju inte vara kul att behöva leva så. :( imponerande duktig dock.

Jeg synes det bare er fryktelig trist, ikke et mirakel 

#2
Håller med dej. :-(

Samtidigt är jag imponerad att katten klara sig så otroligt bra utan sina bakben.  Ännu ett bevis på hur fantastiska katter är att överleva.

Här finns bloggen om Anakin http://anakintwoleggedcat.blogspot.se/

Jag följer också en blog om en katt Zoey, som är paraplegisk: http://zoeyspurrspective.wordpress.com/

Jag vet att man kan ha olika syn på husdjur med handikapp, men jag skulle tagit hand om Zoey eller Anakin också. De katterna har liv som är värda att leva, det tycker jag absolut. Och de får och ger tillbaka mycket kärlek, det är underbart.

   Kan inte se nå som tilltalar mej… En katt ska ju ha 4 ben, det är ju vi ägare som bestämmer detta. 

 Som kattägare väljer jag tyvärr bort en kisse med 2 ben. jag skulle inte fixa att se ett djurs kravlande med endast 2 ben, hur lekfull de än dock är.  Sorry.

Djur har en helt annan relation mot egen handikapp än vi människor. Djur tycker inte synd om sig och oftast tappar de inte någonting av sin livsglädje (så länge det 'bara' är ett eller två ben de saknar eller är förlamade).

Det som jag tycker är också bra är att en del av de handikappade katter och hundar t o m 'jobbar' på sjukhus med rehabilitering av handikappade människor. De hjälper oerhört mycket till både vuxna och barn med sitt exampel, livsglädje och kärlek och är en stor inspiration och hjälper patenterna med självacceptans. Tänk hur mycket bra de gör!

Än så länge de inte lider av det och får hjälp från sina ägare/skötare anser jag inte att man ska avliva dem.

Jag skulle hellre leva med ett ben än att inte leva alls!

   Ja visst kan man leva lite hur som haver, man kan leva som människa utan ben , bara som en härlig bröstkorg.   Men låt mej slippa det för allt i världen.    Det va min syn på det hela.   

Oj detta kan bli en spännande diskution ser jag, kommer härmed bara läsa och inte utrycka mej mer än det jag nu gjort. Amen

Här hemma har vi en 8 månaders Mellanschnauzer valp Maysan som är handikappad. Hon har haft en halvsidig förlamning sedan födseln eller sedan när uppfödaren såg det när de började kravla runt. Denna hund var min från födseln ( en släktig till min gamla hund) Vi åkte och kollade på henne när hon var tre veckor. Hon var en kämpe, hon lärde sig gå genom att luta sig mot hagens kant. Denna gamla uppfödare har fyllt 70 år och skulle tagit bort henne förr i tiden.

Vi avaktade lite och beslutade i samråd med uppfödaren att ge henne en chans. det var omöjligt att avgöra även vid 8 veckor hur hon skulle utvecklas. Vi bestämde att hon måste få ett fint hundliv. Alltså att jag skulle ta bort henne om det inte funkade, fysisk eller mentalt.

Hon blir bättre och bättre hela tiden, lärde sig hoppa upp i soffan för en månad sedan.

Gladare hund får man leta efter. Klumpig, kissar fortfarande inne någon enstaka gång( det kan bero på att hon hade kronisk urinvägs infektion till blev 5 mån). hon är troligtvis så gott som blind och döv på ena sidan. Vi har gått valpkurs, hon kan sitt och håller precis på att löpa. Min dvärgschnuzer hjälper till med uppfostran, och vid tex inkallning.

Min plan var ju att köpa en avelstik, men det är inte alltid det blir som man tänkt sig. Jag ångrar mig inte.

Samtidigt äter jag kött och vill inte tänka på hur de djuren har det. Så detta är inga lätta frågor.

Så här ser hon ut idag . Vet att detta är en katt sida . men passar på, samma korg men lite större hund.  Alla katter här hemma har ett otroligt tålamod med henne,  hon har snubblat över dem åtskiliga gånger och hon väger lite mer nu.

Detta är ju en solskenshistoria, det syns ju tydligt att han rör sig och leker utan problem och är full av livsglädje. Självklart är hans liv värt att leva. Jag hade också tagit hand om honom.

#9 och 10 Jag blir rörd av att läsa om eran Maysan 

Det jag nog egentligen ville säga att det är väldigt svårt att ta beslut, i vårat fall vid tre veckors ålder.  Jag kunde nog gissa vid 3-4 månader att det skulle bli hund av henne. Men jag visste att vi hade möjlighet att ta hand om henne, vi har staket runt gården( fick sätta extra nät på altanen för hon ramlade rakt ner annars) Jag har med henne på jobbet. Och 2 barn och man som hjälper till.

Hon kunde ju inte heller stå och dia som alla valpar gör efter ett tag, uppfödaren fick hålla i henne när hon skulle äta. Så i naturen hade hon aldrig klarat sig.

Vi hade även en bondkatt för 20 år sedan , som blev väldigt dålig , han var 8 år. Mina barn var små , så jag la upp honom i badrummet och tänkte att han skulle få dö i lugn och ro eller piggna till. Han piggnade till, det var troligtvis hjärnblödning Han blev helt återställd och levde 5 friska år till.

Så då fick jag mig en tankeställare att inte vara så snabb att ta bort djur.

Men jag klandrar absolut inte människor som vill ha djur som fyller sin uppgift, tex Maysan skulle ha blivit en usel ledarhund eller jakthund.

Men att säga att det är för djurets bästa att ta bort dem har jag svårt att förstå, men att det är för människans bästa förstår jag precis.  man kan ju även hamna i situationer där tex en gamal hund som inte håller tätt , man jpbbar heltid osv.

Gillar ditt sätt att resonera Gunilla!

Kram!

#5 Jag håller med dig!

Hur blir livet när den är vuxen, kan man undra. Hundar utan bakben brukar få stora skavsår när de släpar sig fram även om de är små. En del använder vagn för att avlasta kroppen. En katt kan ju väga 4-5 kg och att då ta sig fram på frambenen verkar betungande. Personligen skulle jag avlivat den som nyfödd.

Det jag kan förundras över är människor som flockas över att ta hand om ett handikappat djur men inte förbarmar sig över fullt friska. Jag såg ett program från england där folk slåss om att få ta hand om en katt eller hund som saknar lemmar. En familj hade både hundar o katt som alla saknade ett ben. Ibland undrar jag om det är för djurets skull eller om det är för ens egen skull. Många verkar iallafall ha behov av att visa upp sina djur med diverse handikapp.

Att ha sällskapsdjur är väl alltid för människornas skull.

Det är sant. Men samtidigt talas det om livskvalitet och det är då man kan ha olika uppfattning. Känns lite som att se på cirkus, titta vad min katt klarar av fast han är utan bakben. Svårt ämne.