Familjens stolthet, katten med den grymma looken men stora hjärtat,  min o Hannas chokladprins finns inte mer o det är obeskrivligt sorgligt o tomt hemma hos oss.

Jag hade ju bokat tid åt min älskling Grym hos veterinären då jag tyckte att han smalnat av lite väl mkt sen i somras( då var han smått knubbig av allt sorkätande)  plus luktade lite skumt ur munnen. Ett vanligt rutinbesök i mina tankar. Tänkte att de skulle putsa tänderna o ev dra ut några om de var angripna av något. Första veterinären gjorde en snabbcheck av munnen o konstaterade att det inte såg bra ut men att de skulle ringa mig igen när han var sövd. Hon återkom någon timme senare o berättade att man skulle behöva dra ut alla tänderna för att ha en chans att han skulle bli frisk men hon ville återkomma igen efter det att en specialist tittat på honom. Blev en för mig lång o orolig väntan. Gick o funderade o kom fram till att jag ville att de skulle dra ut dem för jag ville ge honom en chans, kosta vad det kosta ville för mig. Specialisten ringde upp o sa att det möjligen skulle kunna gå att hjälpa honom genom att dra ut alla tänderna men hon var tveksam då inflammationen i munnen var så aggressiv trots han unga ålder. Det skulle kräva flertalet operationer följda av perioder med mkt smärta. Jag kände då att jag inte kunde utsätta honom för allt detta då utgången var så oviss. Så i samråd med veterinären lät de honom somna in medan han var under narkos. Känslan av maktlöshet o sorg går inte att beskriva även om jag kände att jag tagit rätt beslut.

Enligt henne var det inte så mkt jag hade kunnat göra för att förhindra det som hänt. En genetisk åkomma som gör att minsta lilla gnutta av plack startar inflammation i munhålan som i sin tur leder till nedbrytning av tänderna. Han har ätit torrisar, lite mjukmat men även kycklingvingar o annat segt/knaprigt och hade endast lite tandsten. Hade vi vetat detta i unga år hade man möjligen kunnat dra ut några tänder i taget från start men det visste vi ju inte. Han visade inga tecken på att ha ont- inte ens när jag pillrade runt i munnen för att försöka se om där fanns något "fel". Pälsen var blank och han var precis lika pigg, kelig o lekfull som alltid. Jag tror o hoppas att det var tecken på att han var lycklig trots sin troligen ömma mun. Han blev bara 5 år