Det är alltid lite svårare när man är ensamstående som jag är. Man har ju vänner, men det blir ju alltid lite extra grubbel.
Måste vara lättare om man är två. Förhoppningsvis blir ju inte båda sjuka samtidigt.

Händer det något så har jag skrivit till mina föräldrar och vänner hur jag vill ha det. Men problem uppkommer ju mest om man blir svårt sjuk och måste ligga på sjukhus. Kanske inte ens kan tala om vad jag vill!

Vad gör man då med det två katter som inte är till 100% friska? Ska de tas bort och jag ska får hjärtesorg utäver min sjukdom skada. Eller ska de som nu, leva hemma med övervakning.

Hade jag dött, så skuller tre av katterna omgående tas bort Smilla, Saga och Skatan! Ellie och Elliot beror helt på deras ålder och om någon med god kunskap om katt, hittar ett livslångt foderhem till dem.

Vovven, är en foderhund. Men jag hoppas ju att jag har vänner som kan ta honom. Men hundar är betydligt lättare att omplacera än katter.

Funderar på om jag ska göra ett äkta testamente, som det som finns på http://www.djurtestamente.se/
Kan ju vara bra om det händer nåt allvarligt.

Lite grubbligt idag…

Usch ja… detta är tyvärr något jag tänker på ganska ofta eftersom jag jobbar som distriktssköterska och ofta träffar på äldre med katt. De blir sjuka och gud vet vad som händer med deras stackars djur? Skickade in en tant till sjukhus och hon var jätteorolig för sin katt, jag sa att det ordnade sig och att hon snart skulle se katten igen.. dagen efter dog hon på sjukhuset…

Själv tänker jag ofta på vad som skulle hända om jag hamnar på sjukhus en längre tid tex. Mina barn bor 5 mil härifrån och skulle ha svårt att bo här nån längre tid. Har heller ingen som skulle kunna ta hem 8 katter och passa dom..

Tycker att det här var en bra tankeställare och jag ska faktiskt göra upp en plan för hur jag skulle göra om det sker..

Ha ju mina föräldrar nära, men de lever ju inte i evighet. Men ena bror är totalt ointresserad av djur. Min andrar bror tycker om katter. Men inte speciellt engagerad. Vet inte om jag vågat lite på någon av dem när det gäller hitta ett bra hem.
Har några vänner i närheten, som kan köra hit och mata katterna, om jag blir sjuk. Men det fungerar ju inte i evighet.

Katterna vars ägare dör, hamnar ju ofta på katthem. Ibland kan det gå bra, men vissa katter klarar inte den typen av flytt utan blir deprimerade.

# 3 själv har jag inga föräldrar alls i livet, en enda bror som jag umgås med och han bor i skåne, förvisso många vänner och arbetskamrater men många fattar ju inte ens hur jag kan ha så många katter..?

#4
Känner igen fenomenet…

Det beror på vilka djur dte är, skulle jag dö behåller mina föräldrar marsvinen och akvariet för dme göra som dem vill med. Min ponny skulle avlivas om jag dör.

Jag och min mamma tar hand om djuren tillsammans. Om det hände mig ngt skulle hon nog behålla några och omplacera resten.

Ingen av mina närmaste förstår hur jag kan ha 6 katter. Min mor vill vara "kattfri" efter många år med två huskatter som innekatter. Dock får jag ta med de som inte kissar, om jag åker dit på besök.

Min syster är hundmänniska och djurfri nu när hon fått småbarn. Kanske skulle hon kunna tänka sig att ta Bassie, men det är osäkert. (Hon gillar B som är en helt problemfri drömkatt.)

Jag tänker på Louise på A*Famousa och hennes son som blev kvar med alla katterna. Så blir det nog dessvärre här också.

Jag hoppas att vi kattfolk kan hjälpas åt, om något skulle hända någon - där katterna blir kvar. Att man kan dra i sina "kattlänkar", höra med kattungeköpare om de vill ha en extrakatt, lägga ut trådar, hjälpa till att annonsera etc. Inte bara sitta och säga "-Usch, så hemskt."

Det är ju VI som har känslan för katterna. De kan ju vara ensamma hemma med daglig tillsyn ett par veckor kanske, men sedan måste de ju hämtas av någon och få bo där tills de har omplacerats.

Jag hoppas att det finns någon i min närhet, som skulle kunna tänka sig att göra det. Dessvärre tror jag inte att det finns någon. Jag måste verkligen skriva ett kattestamente.

Tänkte på samma sak som du Nilla.. vi skulle ju kunna bilda nåt slags nätverk, vi som inte självklart har någon som skulle ta över om det hände oss nåt?

Ja, tänkte också på något sådant. Vi skulle ha någon slags "grupp" här - ett nätverk över hela landet. Är man många kan man göra mycket. Man kanske inte själv kan erbjuda ett hem åt katterna, men man kan:

1. Kontakta anhöriga och tala om att omplaceringshjälp faktiskt finns.
2. Hjälpas åt att lösa den akuta situationen, om anhöriga inte kan. Kanske kan någon som bor nära avvara ett rum åt katterna i några veckor? Annars får de bli ett katthem.
3. Hjälpas åt att sprida informationen på nätet.
4. Annonsera här, på andra kattforum och på Blocket. Vi har Djurtransport iFokus att ta hjälp av när det gäller transport och flera kattsajter i Ifokusnätverket.
5. Man kan hjälpas åt att samla in pengar om katterna behöver vård, transport etc. Vi är ju många och många bäckar små…

Det här är ju sådant som anhöriga oftast inte känner till. Den "lättaste utvägen" för dem är nog att avliva katterna och det beslutet kan fattas fort. Dock är jag tveksam till om folk ställer upp på detta. De flesta tänker på sitt och vill inte bli inblandade.

Jag har ju mitt extra katthus där jag kan ta emot ett par katter om det vore akut, i mitt hem finns det i alla fall alltid plats för en tillfällig gästkatt om behov uppstår!

Vi har jo fått prøvd ut dette i praksis i og med at jeg var på sykehus i 12 uker vinteren/våren 2009. Da jeg ble innlagt hadde vi 7 voksne katter, 7 kattunger på 3 mndr, 5 kattunger på 8 dager og 3 kattunger på 3 dager. Vi hadde nettopp fått konstatert at den ene av kattungene hadde Mykoplasma og behandlingen av de voksne og de eldste kattungene var akkurat startet opp da jeg dro. Alle 14 skulle medisineres 2 ganger hver dag i 4 uker. Finn-Ove hadde influensa og var skikkelig dårlig, ungene mine som da var 14 og 15 år var begynt å komme seg etter sin influensa. Finn-Ove har ikke førerkort og kunne dermed ikke kjøre de 15 km til sentrum for å kjøpe kattemat og kattesand. Det var bussen som går på morgenen og på ettermiddagen. Dro han for å handle måtte han enten vente i 4 timer for å ta bussen tilbake eller ta taxi. De minste kattungene måtte støttemates døgnet rundt og han kunne ikke være borte for lenge fra dem. Heldigvis klarte Finn-Ove og ungene å gjøre det som var nødvendig, men Finn-Ove som var student fikk ikke fullført det semesteret.

Det var en tung og trist tid men den har medført at vi har planlagt hva som skal skje om en av oss blir syk og må være borte over tid. Om en av oss dør må det jo vurderes om noen av kattene skulle omplasseres, men det tror jeg ikke skulle bli noe problem

#9-#10
Hade också liknade funderingar och tycker det låter som en bra idé att få ihop någon typ av grupp.
Kruxet är att det är någon som måste dra det tunga lasset…

Kanske man skulle starta något som kunde heta Djurtestamente i fokus?
Fast vet inte riktigt hur man skulle lägga upp det…

Skulle det hända mig något så har mamma och min syster lovat att ta hand om det ekonomiska för djuren (1 häst, 1 hund och 4 katter) men det kommer vara mina vänner som kommer omplacera djuren då de har mer kunnskap. Jag har också väldigt bra kontakt med alla mina djurs uppfödare vilket känns bra. Det som ibland får mig orolig är att jag är ensamstående och bor själv mitt ute på landet. Skulle något akut hända mig så kan det ju ta en stund innan de har kontaktat min mamma tex och så sitter ju djuren själv hemma…… därför har jag alltid en extra nyckel utlagd och de 4 personer som har hästar i stallet på gården informerar jag alltid om jag åker bort och så. De har bra koll på mig ;-)

Det är jag som ligger bakom Djurtestamente.se. Jag märkte att det fanns ett stort behov av en sådan tjänst och - för en gångs skull - genomförde jag en idé. :)

Det hela började med att mitt hjärta bråkade rejält och högst oväntat med mig förra sommaren. Min son var jätteorolig för att jag skulle dö eftersom han inte ville fatta något beslut om mina katter skulle tas bort eller vad som skulle hända med dem. Jag kontaktade min kattvakt och talade om att hon skulle få ansvaret för mina katter när jag dör. Så var det klart och han slapp oroa sig. Sedan låg idén och grodde alltmedan jag såg flera behov av det jag kallar "mjuka testamenten".

Än handlade det om vem som skulle ta hand om barnen om båda föräldrarna skulle dö samtidigt. Än handlade det om att förordna en god man till sin åldriga pappa för den händelse att man skulle gå bort före honom.

Men det som var enklast att renodla och göra en konkret tjänst av var just djurtestamenten.

Jag har bara fått positivt gensvar så det är jätteroligt. Det är en hel del spännande samarbeten på gång också.

Det mest fascinerande är faktiskt att det upplevs så positivt att göra ett djurtestamente. Fokus ligger inte alls på döden utan på att skapa trygghet för sig själv genom att se till att djuren får det bra.

Har man många katter, som många av oss uppfödare har, så är det en stor trygghet för de efterlevande att veta vad de ska göra med djuren. Det är ju också lättare för oss uppfödare att hitta nya ägare än vad det är för en "privatperson".

De flesta skriver testamenten till förmån för sina vänner men det finns också de som kontaktat ett katthem och fått dem att ställa upp och lova ta hand om katterna. I dessa fall har katterna "fått med sig" pengar som då tillfaller berörda katthem.

Det är tyvärr så att de som inte har någon i sin närhet att testamentera sina djur till kan jag inte hjälpa i dagsläget. Jag kan ju inte rekommendera vare sig folk eller föreningar utan att känna till dem ordentligt.

Man ska också tänka på att det enda sättet att få som man vill efter sin dö är att skriva ett riktigt testamente. Observera att sambo inte har någon automatisk arvsrätt! Finns inget testamente kommer den närmaste släkten att ärva. De kanske tycker att katterna ska avlivas direkt eller ska säljas som avelsdjur på Blocket för att få in en peng…

Marina

#15
Tycker det är ett mycket bra förslag som du gjort! Har rekomenderat det till flera. 

Har inte skrivit något riktigt testamente ännu, för det finns inget att ärva. Mer än djuren vill säga. Men jag ska sätta mej ner framöver och fundera ut hur jag vill ha det.

Men tills dess så hoppas jag att mina vänner och släktingar hellre kommer överrens om att avliva alla, än att de hamnar på Blocket. För det vill jag inte ska hända dem. Just nu har jag bara två som ev. kan omplaceras ändå.