En tumregel är att 0.5% per generation är ok. Jag vet inte varför gränsen är dragen där men det är väl för att det ska bli realistiskt möjligt att arbeta efter.

Många sätter personliga mål i sin avelsverksamhet långt under den inavelsgraden.

Alltså, en 3% på 10 gen är helt okej för min del, även högre. Det hela handlar väl egentligen inte om att nolla utan som tidigare skriver - vart kommer stigningen och framför allt vilka individer är det som är dubblade, vilka linjer är det som ligger korsade och hur förekommande är de. Inavel/linjeavel är väl ett slags riskspel men samtidigt så kan det vara lika illa att para ut bara för att få 0%-iga stamtavlor och i slutändan så har vi inga katter som är obesläktade öht, för vi var så måna om att hålla våra stamtavlor nollade. Det finns ju inte ett oändligt antal linjer, och när flera individer används flitigt under en kort period och samtliga är släkt och korsas ut på resten av de linjer vi har så har vi ju redan där förstört mer för vår framtida avel än vad vi hade gjort om vi hade tänkt mer än en generation i taget. Så tänker iaf jag, så därför hoppar jag inte högt/drar åt mig öronen över linjeavel.

Håller med #2
Dock försöker jag personligen inte överskrida 3,12% i 4 generationer. Plus vara noga med vilka katter som dubbleras och hur ofta. Skulle jag däremot (av någon anledning) köpa en kraftigt inavlad katt. Så hade jag varit väldigt noga med utavel.

När jag höll på med kaniner så inavlade jag ett tag ganska grovt. Gjorde alltid en far/dotter parning. Ungarna därefter parade jag däremot med en helt obesläktad kanin.

Kaniner, möss och råttor tål lite mer inavel än katter. Någon sa till mig att man kan inavla en mus i 60 generationer utan att man ser några defekter.
På katt kan det dyka upp betydligt fortare…

#2 det du säger låter ju helt vettigt och får en ju att tänka till lite.

1#+3# tack för att ni delar med er av era erfarenheter och tankar