För att tillägga så har hanarna varit instängda på nedervåningen hela dagen och honorna har haft gott om mat.

Nu efteråt diar de de andra precis som vanligt..

Åh, stackars dig, så fruktansvärt! Ja, jag har hört att de kan göra så när det är fel på någon unge. Honorna kan med vilje ligga ihjäl den svage eller bädda undan den och låta den dö. För oss människor känns detta mycket grymt. Förstår att du är i chock!

Ibland hjälper det inte hur mycket man än månar om den svage, mamman vet instinktivt att den inte är levnadsduglig. Har hört ungar som försvunnit utan ett spår.

Men fy så hemskt! Måste ha varit helt fruktansvärt hemskt att komma hem och se det du gjorde.

Jag har hört talas om detta förut, kommer dock inte ihåg exakta källan men jag har läst om denna reaktion(från mammakatt) i böcker och artiklar. Det jag kommer ihåg så här direkt nu är att det var i samband med fördsel eller nära inpå och att mamma katt visade mycket oro och var stressad.

I vilt tillstånd har jag fått uppfattningen av att det inte är ovanligt.

#2 och #3 ja det var det veterinären menade att det inte är så ovanligt i vilt tillstånd. Hon frågade om katterna var stressade, men de har ju haft det jättelugnt och varit jättebra mammor hittills!

Hanarna har ju varit instängda så fort jag inte varit hemma så de kan ju inte ha blivit stressade av det heller?

Googlade på nätet men hittade inga artiklar om saken..

Smillas sista kull var mycket problem med. Caramel som överlevde längst dog i FIP vid 5 månaders ålder…

Tre kattungar överlevde förlossningen, en avlivades vid 10 dagar med flatchest, den tredje försökte jag mata då han var liten och svag. Han var svår att få i mat och sista natten (han var tre dygn)lade jag honom till Smilla, satte klockan två timmar senare. Räknade med att han skulle somnat in då. Men ville ge honom en chans till.
Dörren var stängd ut till huset. När jag vaknade var han försvunnen!
Inte ett blodspår ens. Letade genom hela rummet, men hittade honom aldrig.
Är säker på att han dog ett tag efter jag somnat och Smilla städat bort honom.
Det är en helt naturlig process, men visst skulle man bli lite chockad och hitta tarmar med mera…

Du får tänka att katterna gjorde det de kände var rätt och naturligt. Samtidigt är det bättre att ta sorgen då bebisen är så ung. Än att du kämpar i veckor och ändå måste ta bort den…

Nej, inte ovanligt alls, en ren försvarsmekanism antar jag…instinkt.

Djuren uppfattar och reagerar på mer än vi människor kan tro. Vi gör allt för att katterna ska trivas och må bra men ändå kan de vara stressade. Ibland hjälper det inte hur mycket man än gör för att skydda och ta hand om sina djur, ändå händer det hemska och tråkiga saker som vi inte kan styra över hur mycket vi än försöker.

#4 det finns en hel del artiklar om man googlar på engelska. Verkar inte vara allt för ovanligt. Men måste ha varit en hemsk upplevelse. Usch.

Här är en länk av många som finns

http://www.messybeast.com/kill_kit.htm

Usch vad hemskt! Låter hemskt att komma hem till nåt sånt!
Lider med dig!

Fy vad otäckt!  Detta är något jag själv drömmer mardrömmar om, för jag vet att det kan hända.

 Usj så ille.Ja de gjør jo slikt om noe er feil. Og selvom det virker helt groteskt så er det jo beskytter instinktet hos dem.

Jeg opplevde det da jeg var liten. Kom løpende hjem fra skolen og skulle se til kattemamma som lå i kleskapet mitt. Hadde festet meg ekstra til en av kattungene og skulle løfte den frem. Mamman lå på bakparten og da jeg tok den frem var resten borte. Glemmer aldri det synet. Jeg var vel rundt 11 år kan jeg tenke meg.

Å Line va fruktansvärt!! Är ju ohyggligt att se sånt även som vuxen men som barn så måste d va mkt värre!!

Så hemskt för dig me Lejdet!! Inget man vill uppleva men tyvärr har dom det kvar från sin vilda tid. Kram och hoppas det går kanon m resten av ditt underbara gäng!!

Tack allihopa, nu inser jag ju att det kanske inte var så extremt konstigt då?

Ännu värre var att nyss klev jag på nåt blött och det var resterna av ungen som de hade kräkts upp… mindre trevligt kan jag säga..

Otrevligt och en syn man sent glömmer kan jag tänka mig.

Veterinärens teori tror jag dock inte riktigt stämmer. Jag menar det där med smitta. Andra djur gör det ju för att skydda resten av sin kull mot andra predatorer.

Lukten drar ju till sig andra djur.

Det "värsta" jag upplevt är när mamma katt "väljer" bort en av sina ungar men det du har upplevt känns mycket värre.

Håller tummarna för att det skall gå bra med resten av ungarna!

Nej usch vad hemskt, skulle nog aldrig glömma en sån syn Har också hört talas om att de kan göra så, men ändå, vilken fruktansvärd chock att göra en sån upptäckt! Och sen att trampa i…nej fy…

#10 Å vad fruktansvärt! Det måste ha varit väldigt traumatisk för dig.

#12 Fy så otäckt.

Fasansfullt. Och sen trampa i kräkan. Stackare. Att ens egen gosekatt gör så.

Stackars dig!

Jag har själv upplevt något liknande: När min första kull skulle födas härhemma så hade inga bebisar kommit ännu på dag 68 och jag åkte iväg för att handla lite, åter hemma efter ca 30min. Då till min fasa så låg det en död kattunge med ena foten avbiten bakom ryggen på mamman och hennes kompis. De var lugna och nöjda men jag vet inte om det hade fortsatt om jag inte kommit hem då. Ingen kul upplevelse alls och jobbig början på att ha kullar här hemma, men nästa gång föddes 5st fullt friska bebisar istället.

Jag förstår att det kändes otäckt. Vi, som människor, vill gärna få våra husdjur att inte utföra beteenden som anses oacceptabla i vår mänskliga värd. Vi för över känslor och värderingar på husdjur, många gånger utan att ens tänka på det.

Detta beteende som du beskriver är ganska vanligt bland illrar. Så fort honan blir för stressad eller det är något allvarligt fel på någon av ungarna ser honan till att "städa" bort det. Jag vet att det förekommer även hos hundar där tiken varit väldigt ung och i en stressande miljö.

Hoppas det går bra med resten av ungarna! :)

Så fryktelig for deg å oppleve noe sånt! Håper at det går bra videre med både mødre og kattunger

Gud din stackare vad hemskt sånt vill man verkligen inte se.. Vet dock andra katter som gjort liknande.. en hona som åt upp 3 ungar av stress tex. När dom var 4veckor

Hoppas alla andra får vara friska och pigga

Helt förfärligt att råka ut för. Stackars dig Lejdet!

#10: stackars dig också, att behöva råka ut för något sådan när man är liten. Och den lilla favoritungen var det såklart också…

Minns att jag läste för kanske ett halvår sen i Katter.Nu om en liknande upplevelse. Där hittade de aldrig ens minsta spår av ungen, mamman hade hunnit "städa undan" ungen i god tid innan människofamiljen kom hem.

Det troliga är att ungen åts upp när den självdött. Tror inte - om det nu är nån klen tröst - att en hona skulle äta på en unge som inte redan dött. Skriken borde trigga modersinstinkterna för att förhindra nåt sånt.

Tror inte dina honor känt sig stressade, inget av vad jag läst i Lejdettrådarna tyder på nåt sånt. De har bara städat undan en unge som annars i det fria skulle legat och dragit till sig större rovdjur när det luktade. Tror den instinkten att ta bort död unge finns hos alla bobyggande djur, däggdjur såväl som fåglar.

Usch, stackars dej!!

Jag tror inte heller att det är stress hos dina honor som gjort att ungen blev uppäten. Den dog säkert medan du var borta och honorna, instinktsäkra som de tydlingen är, gjorde vad deras vilda förfäder ute i naturen skulle ha gjort - de åt upp ungen. På det viset drar ungen inte till sig rovdjur och samtidigt återanvänder katthonan en del av den energi och näring som hon investerat i ungen.

Det är förstås hemskt att råka ut för, men du är inte ensam om att råka ut för det. Jag har inte varit med om det själv men har hört av flera andra uppfödare att deras honor äter upp svaga ungar om man inte hinner städa undan ungen när den dött. Även om det inte är till någon tröst för dig just nu så kanske man kan se det positiva i att våra raskatter faktiskt har behållit sådana basala och viktiga instinkter.

#20 Men Juliette…4 veckors ungar? Herregud i himmelen. 

#20 Ja det kommer jag också ihåg, för vi tänker nog på samma.  Fast om det är den honan jag tänker på så verkade det bero mkt på stress hos honan.

Jeg har blitt fortalt om en hunnkatt som drepte alle ungene sine, men det skulle visstnok skyldes en fødselspsykose.

Vågade knappt gå upp och kolla bolådan idag.. men alla ungarna lever och mår bra som tur är!

De flesta har öppnat sina ögon nu och är bedårande

Jag är övertygad om att den dog själv men att de som sagt städade undan den från boet även om det är grymt..

#27 Vad skönt att alla mår bra idag

Vilken hemsk upplevelse, men jag har också hört talas om honor som ätit upp sina döda ungar. Inget konstigt alls, men otäckt för oss.

Skönt att alla de andra mår bra.

# 29 konstigt att veterinären aldrig ens hade hört talas om det när så många här vet det!?

#30 Hvis det var samme veterinær som du snakket med angående livmorbetennelse/livmoderinflammation  (og som sa da var det bare å ta vekk hele livmoren) så sier det mer om veterinæren tror jeg

Hehe Line, snakk om å treffe spikeren på hodet

ja en väninna till mig var med om exakt samma sak, jag minns inte hur gammal kattungen var. Som sagt är det ren instinkt att städa undan blod/kadaver lukt för att hindra rovdjur att dräpa hela kullen, jag hade faktiskt förträngt den händelsen men förloppet var precis som hos dig. Hon kom hem och fann bolådan tom och bara rester av det som var minstingen. Förfärligt! Styrkekramar,

Jag ryser i hela kroppen, usch vilken upplevelse komma hem till någonting sånt! 

Kloka instinkter hos katten i vilt tillstånd, men fy va obehagligt för oss tvåbenta att behöva vara med om.

Fy… Många kramar till dig, något sådant här otäckt önskar man verkligen inte ens sin värsta fiende. Huu…

Jag hoppas verkligen att det fanns någon som du kunde prata med när detta hände. Måste ha varit omskakande, ingenting man vill behöva hantera ensam. Jag sitter fortfarande och ryser!

Ursch, stackars dig. Samtidigt tror jag inte att det är något fel på dina vuxna katter, utan det är ett sätt som jag har för mig att jag sett stora kattdjur göra på tv, de "städar" för att skydda de andra ungarna mot eventuella andra rovdjur. Men givetvis är det obehagligt att råka ut för, i synerhet som, om jag förstod det rätt, den lille inte verkade sjuk, utan bara gick upp dåligt i vikt?

Jag har hämtat mig från chocken nu, men det är lite nervöst att komma hem och titta in i bolådan nu…

Alla mår i alla fall bra, både mammor och barn!

#26.

Og den katten var det jeg amtaglig jeg som i utgangspunktet kjøpte. Hun skulle som ungdyr være det jeg kalte fødselshjelper for katten som fikk 6 unger. Her er et lite utdrag av artikkelen, som har hittil fortalt om hvor avhengig de to hunnkattene var av hverandre:

"Jeg gikk ut fra badet noen minutter, og hørte plutselig ville, ynkelige skrik fra en kattunge. Da jeg styrtet inn, kastet ungkatten en av ungene opp i luften i en gruson, vill dødsdans.." "ungen skrupet på en måte inn, og døde neste formiddag"

, og da ungene døde etter hvert, viste obduksjonrapporten knusnigsbrudd og hjerneblødning. Jeg skrev en lang historie om det i Siambladet 1/98.

Huff, nei, det var vondt å finne fram bladet og lese historien på nytt, katten som drepte, fikk et kull hos meg, som jeg reddet, men da hun senere byttet hjem, tok hun livet av ungene hun fikk der.

Men den ene datteren hennes lever fremdeles, og blir 12 år i mai, en sjokolademasket siameser.

#25 Jag vet inte om det vart offeciell info, en skogis är det i alla fall i Finland. Detta berodde endast på grav stress

#38, Ok då är det inte samma katt som jag tänker på.

#39 Finns väl tyvärr flera sånna där riktiga mardrömshistorier