Siameser/orientaler brukar beskrivas som hundar, men jag tycker nog att småbarn är en ganska passande beskrivning det med. Det har nämligen slagit mig hur lika Äzzy och min 2½-åriga kusin är i allt, de övar på sitt ordförråd, vill ha uppmärksamhet och gör vad de kan för att få det, leker massor..

Min lilla smurf kan sätta sig brevid en när man pysslar med något, peta på en lite med tassen ungefär som att säga "du, du, titta" så tittar man och hon blir överlycklig och kurrar och gosar upp sig. Så går man tillbaka till att göra det man höll på med, då petar hon lite till och är det resultatlöst så går hon och gör något hon inte får. Allt för uppmärksamhet. Då avbryter man hennes påhitt och hon blir överlycklig och vill gosa.
Så sätter man sig vid datorn, då tycker hon att man antagligen är världens mest korkade som inte förstår att hon inte bara vill bli klappad utan också KRAMAS, då är det bara att hoppa upp på skrivbordet, vara så mycket i vägen man kan, och slutligen börja klättra på en tills man tar henne i famnen.

Då lägger hon huvudet mot axeln och sträcker ut sig i en kurrande suck, ÄNTLIGEN får man kramas.. kärlek i sin renaste form.

Bra för mig med, jag får sluta stressa, sätta mig ner och ta det lugnt en stund och bara mysa.

Siameser är bra för själen!