Det där är väl valfritt. Jag "grundfostrar" min katter redan när de är små. Jag vill inte ha dem uppe i våra tallrikar eller mitt i matlagningen. Jag lär dem bokstaven "F" som i fy.

Låter kryptiskt kanske, men är rätt enkelt. När katten kommer upp på bordet för att titta vad jag har på tallriken, böjer jag mig fram, ansikte mot ansikte med katten och väser…"-FFFFFFF!".

Visa tänderna, spotta, fräs och ta i de första gångerna, precis som en sur katt gör. "-Grrrr, det här är MIN mat!"

Det behövs oftast bara 2-3 ggr, sedan har katten lärt sig. När jag har folk hemma och jag ser att katterna är påväg att göra något lurt, säger jag bara ett lågt och mjukt "-ffff…"

De tittar på mig direkt och avbryter vad det håller på med.

Min Mathilda tar alltid åt sig och det kommer en lååååång klagande harang av, "-Ooooooooh, matte, det var inte jag! "

Då får jag be henne om ursäkt och förklara att jag vet att det inte var hon som gjorde det…

Vi har säkerligen olika metoder att lära våra katter hyfs och det fungerar nog lika bra med "hundträning", men pröva med "F-ordet"!

Nilla

Min rex reagerar om man säger skarpt, 'nej!' om han gör något som inte är ok. Men min siames reagerar inte alls på det. Morrar jag däremot åt honom (ungefär så som Nilla beskriver här ovanför) får jag direktrespons och han och underordnar sig fogligt. Det hindrar honom i och för sig inte från att göra bus om jag inte syns till…  

Rexen reagerar inte alls om jag morrar åt honom.

Hum, ja det är märkligt, man får väl helt enkelt prova sig fram vad som fungerar på respektive individ.

Kanske fler här på forumet har bra tips?

Skal innrømme vi ikke er så veldig flinke her. Nesten fri oppdragelse funker som bare det hehe Ingen katter på benken heter det,når man lager mat,men det kommer an på. Lager jeg til flere enn meg selv,så er det et strengt nei og hylekonsert på gulvet i ren fornærmelse. Særlig om det lages varm mat,men det er mer for at jeg redd for at dem skal brenne seg.

Når det kommer til gjester så ser vi an gjestene.Noen gjester lar kattene ligge i fanget mens dem gledelig gir dem godbiter,og noen ganger så later jeg som dem har oppdragelse….. dem får ikke lov å være i rommet mens vi spiser…..voila

Husker da Felix balinutten min var liten. Så ringte jeg til Sol for jeg hadde gjort en iherdig innsats med å ta han ned og bort og vekk,gang på gang.Da fikk jeg en lattermild beskjed om at denne rasen er så intelligent og later som dem har god katteskikk,snur man ryggen til,så gjør den som dem vil likevel…… jeg har konkludert med at det kanksje er orientalsk altzheimer light med høy IQ,så spiller dem jo på sjarmen til tusen.  Ikke for det,Felix gjør sjeldent noe galt han. Men som liten var han utrolig vimsete og rotet seg bort i alt mulig.I stedet for å si nei,så gjenkjente han lyden av når jeg knipset med fingrene,det betydde det samme som nei. Så hver gang jeg knispet satt han der som et skinnende lys

Jag försöker fostra mina katter. Jag försökte i flera år med att få dem att inte vara på köksbordet. Till slut lärde de mig att det är helt okej för dem att vara på köksbordet. Det är en fråga om vem som fostrar vem.. Men än så länge har jag lyckats få dem att inte vara på bordet iaf när vi äter.

Vi gör ett PSSCHHH-ljud och ropar kattens namn istället, det funkar jättebra.. eh, vissa gånger iaf

Fostre og fostre.. Kommer an på hvordan man ser det det 

Mine er veldig flinke til å komme når jeg roper.

Når jeg skal lage middag så står jeg på stua og kaller på flokken: Puuuuser,komme da puser. I full fart så kommer gjengen løpende mot meg også løper jeg alt jeg kan inn på kjøkkenet,lukker døren i en fei og lager middag i fred og ro.

Når vi har gjester så synes jeg Attacks metode er superbra jeg også.Den brukes flittig her  

"noen ganger så later jeg som dem har oppdragelse….. dem får ikke lov å være i rommet mens vi spiser…..voila"

Så fryktelig god oppdragelse har ikke mine.

Det går mest på ordet nei også løfte vekk katten. Noen ganger hører de andre ganger ikke.Et par av dem er notoriske benke hoppere/middagsbord snusere mens de andre er flinke og sitter pent på gulvet og majuer istedet.

Känner igen det ni skriver om att man låtsas att katterna är uppfostrade när det kommer gäster som är känsliga…

Till vardags kliver de runt överallt! Ett par av mina brukar dela frukostyogurten med mig.

Nu är jag lugnare. Det som oroade mig var att jag hade läst en massa om att sia/ori måste uppfostras, annars blir de inte lyckliga katter.

Jag har aldrig varit bra på kattfostran, men jag inser nu att det finns många lyckliga, odrägliga katter.

Men jag ska prova att fräsa åt Mikey nästa gång han går för långt!

Mina katter får lära sig "nej" från början och verkar förstå det-även om dom gör tappra försök att låtsas som om dom inte alls känner till ordet nej….

#6
Du kan testa att fnysa också. En irriterad katt fnyser och morrar. På vissa fungerar det ganska bra.

 Här råder fri uppfostran. Dom kliver runt överallt de vet absolut inte vad ett Nej innebär

 Skäms lite när det kommer gäster, men dom får ta det som det är. 

Försöker att ha lite pli på vovvarna bara.

Pascal kan vara en riktig bandit och ha en massa hyss för sig. Jag säger NEJ i lågt tonläge precis som till en hund.

Min man säger också Näää, Neeeeeiiii, Nääeee, i ALLA tonarter, och katten bryr sig i det minsta. Det är ju själva tonläget och inte ordet i sig som gör att han reagerar, och han lyckas inte låta tillräckligt arg.

Han är ju mer än hund än katt, så vår kommunikation blir nog mer som om jag pratade med en lite vovve faktiskt.

När han bits hårt eller lever rövare alldeles för mycket så brukar jag ge honom en liten putt på nosen med fingret, kombinerat med ett surt NEJ. Då slutar han direkt att bitas och blänger surt på mig istället.

Jag brukar inte säga hans namn när jag är sur på honom, och försöker få min man att inte göra det heller. Jag vill ju att han ska förknippa sitt namn med roliga saker istället, med bus och lek och mys och mat!

#8 Precis, Kalindas, de reagerar som bara den när man fnyser/utstöter små korta luftpuffar genom näsan. Så gör de ju själva när de hotar varandra.

#11
Visst är det så..:-)

Otto här hemma är expert på fnysande och morrande. RC babycat är supergott och man får passa sina händer när han äter. Småvita tassar med vassa klor, slår efter matte. Samtidigt fnyses det högt och morrar varnande…

Den som någongång blir ägare till Otto bör ha hundvana och inte kattvana…;-)

Om man med "fostra" menar att använda rösten så ja, då säger jag ifrån ibland. En katt kan man aldrig fostra genom att "daska" på den, det förstör mer än det tillför i ett förhållande.

Det viktigaste när det gäller att få effekt är att alltid alltid vara konsekvent. Om man någon gång släpper på vad som är tillåtet kommer katten (eller vilket djur det än är) inte att fatta ett dugg, de kan inte skilja en situation från en annan som vi människor kan. Är bordet inte tillåtet när man har gäster så är det aldrig tillåtet, typ.

En annan sak som många glömmer är att berömma. Om man säger ifrån och katten lyssnar ska man _direkt_ säga "braaaa". Man får större effekt om man berömmer så att den förstår att "nu blev det rätt".

All fostran måste också ske med grundinställningen kärlek. Blir du arg på något katten gör är det bättre att låtsas att du inte sett just då och ta det en gång när du är lugn och neutral. Man lär den ju, som du också skriver, för deras egen säkerhet och då ska det ju ske med omtanke och kärlek.

Sammanfattningsvis: använd rösten, var konsekvent, hitta timingen och gör allt med grundkärlek.

Lycka till!