Visst är det en ärftlig defekt och på större raser tycker jag nog som HAR men vi har väldigt små raser och att diskvalificera en katt från avel pga en mindre knick med vår lilla avelsbas kan göra mer skada än nytta för våra raser. Är katten i övrigt frisk och sund ser jag inga större problem med knickar.

Tycker att det är en svår fråga, tror att man måste "uppleva" det själv innan man kan säga att man kommer att använda en katt med knick i avel. Rent spontant så hade sagt att jag inte skulle göra det men tror inte att jag skulle ha samma åsikt om jag själv råkar ut för att min hane får en knick om han nu som Canoodles säger är frisk, sund och ger fina kulla, tror att man får överväga det när det väl händer. Dock anser jag att om det vissar sig att avkommorna får denna defekt så finns det inget snack om saken, då bör katten inte användas i avel för vi vill ju få fram friska, sunda och defektfria avkommor.

I min sista kull nu så föddes en pojke med svansknick. Jag valde att sätta avelsförbud på honom. Vet att det finns intresse att använda hans bröder i avel som *peppar peppar* inte har några defekter. (Inga synliga ialla fall…)
Tycker att det är väldigt retligt att den snygagste killen i kullen fick knick, men så är det ibland… och jag tvekade aldrig att sätta avelsförbud på honom.

Så länge som katten inte lider av ngra allvarliga defekter, utan att det endast är skönhetsfel, kan jag nog sträcka mig att acceptera defekten, typ svansknick. Därmed inte sagt att jag själv skulle avla vidare på en sådan katt. Jag skulle göra som #3. Men då jag inte vet ngt om hur denna genetiska defekt nedärvs kan jag inte uttala mig om hur jag skulle gjort vidare med resterande kull. Antar att det finns en risk men att det så länga man "tar bort" defekta katter från avlen, minskas problemet.

#1. Säger SVERAK ngt om hur ärftligheten nedärvs?

Sedan är det ju fantastiskt att det tog ända fram tills 2008 innan man kunde fastslå att detta :)

Att det var ärftligt visste man ju sedan innan.

Vad jag tycker är mer intressant är hur det nedärvs. Att det skulle vara en reccesiv nedärvning har ofta antagits, men det skulle vara intressant att veta säkert.

Jag håller med Canoodles i den här frågan.

Jag tror också som jag tror Rovardotters skrev i ett tidigare inlägg: ungefär såhär: Varför ska vi ta bort friska, sunda individer med smådefekter ur avel när vi först och främst borde sätta verkliga hälsoproblem som nummer ett?

Det och breddande av genpoolen kommer i första hand för mig. Om katten verkar lämna väldigt dominat knickade kullar, så är det ju inte läge att fortsätta aveln.

Interessant tema!

Arvelighet  ja, nei man vet nok for lite om hvordan.
Trolige årsaker; Gener,Poligener  osv, men det vi også vet er at bakterier kan forårsake endel defekter som navlebrok, og skilettdefekter som utgår fra ryggrad; svans, revben, sternum m.m.

Jeg har noen artikler mht arvvelighet av defekter, arv, dødelighet og sykdommer hos nyfødte og diende killinger som var trykket i OE for ca 19 år siden. Oversatt fra engelsk til dansk av Anne Henriksen og Vibeke Holm-Andersen.
Meget interesant og bra lesestoff.

Generelt synes jeg personlig  at defekter ikke trenger være mer enn minimal svansknekk før man utelukker disse i avl. Derimot er søsken som er defektfri og sunne avls alternativet.
Nei, det trenger ikke være 'enten eller' mht defekthets grad kontra svak immunitet, men bør vel omfatte 'både og'.
Helse  uansett er viktig i avl av  alle - gjelder framtiden hos alle raser.

2001 intervjuade jag en veterinär och radiolog om svansknicken och dess ärftlighet. Artikeln ligger på Siorbajas hemsida:

http://home.no.net/oriental/pages/artikler.htm

Scrolla ned till överskriften "Helse". Artikeln heter "Den mystiske haleknekken", och ligger nederst i höger spalt.

Connie

Om man har defektfria syskon tycker jag att de ska användas i avel före dem med defekter. Men i princip anser jag att små defekter är små problem och att man inte ska stirra sig blind på dem i jämförelse med sjukdomar och dålig immunitet. Allt beror på sammanhanget, hur stort urvalet är, hur sällsynta generna är osv. Jag tror man ska undvika att säga aldrig, det brukar alltid straffa sig. "-Jag ska aldrig…" och vips tvingas man in i ett etiskt dilemma där man tvingas bryta emot sina aldrig, så tycker jag det är på många plan i livet. Gud eller vad det nu är, tvingar en att bli ödmjuk.  Nåja, lite filosofi mitt i alltihop.

Min första avelshona hade en stiff (Eiwors benämning på en förhårdnad i svanstoppen som kommer sent), hon gav alltid minst en unge med knick i var kull. Ingen unge från henne går vidare i avel av olika anledningar. Därefter har jag inte avlat på katter med någon svansdefekt men ändå händer det att jag får enstaka svansdefekter ibland, dock ej i varje kull/ varje kombination.

Jag har bara haft två siames/orientalkullar (totalt 12 kattungar) så jag har inte så mycket erfarenheter när det gäller dessa raser och defekter. Spontant tycker jag inte man ska avla på knickkatter då detta är en skelettdeformation som är ärftlig, men man ska ju aldrig säga aldrig. Vet inte vad jag skulle gjort om jag haft en toppenhona på alla andra områden fast med en liten svansdefekt.

För att röra om lite i getingboet så slänger jag ut en fråga: Varför får man ställa ut (och till viss del avla på) både knickkatter och katter med sternumkrok, men inte katter som skelar? Knickar och sternum är ju skelettdeformationer medan skelögdhet inte påverkar katter särskilt mycket kroppsligt. Vår Stella skelar, men verkar inte ha något synfel då hon hoppar både högt och låg. Knickar kan ju i förlängningen ge deformation på ryggraden och sternumkrokar kan ju efter vad jag hört vara böjda inåt och skada kattens inre organ.

Visserligen är ju utställningar skönhetstävlingar och en liten knick syns inte vilket skelning gör, men sternumkrok kan vara mycket framträdande på en katt och ändå så får den cert på utställning.

#10 Modellen större knickar påverkar inte heller domaren om det är på en kastrat dvs. Mycket intressant fråga om skelögdhet.

Jeg drar opp denne tråden igjen jeg.

Hos oss sliter vi. Jeg har jo min lille knekke jente som jeg syns er så utrolig pen.Hun har også kullets mest sjarmerende gemytt,og da gjør jo alt enda vanskeligere. Alle søskene har trivelig gemytt,men hun skiller seg ut.

Vi skal beholde en av de andre søstrene i avl,hun er defektfri og sunn og frisk ellers.Så er det en 3. søster som jeg kun vil skal bli kosekatt,da hun har ligget etter veldig i vekten. Men hun kommer mer og mer innpå i vekten nå,og har fått en kjempe appetitt på mat. Men en slik pusling fra starten av,syns ikke jeg er noen sunn avlskatt. Men hjertet mitt klarer ikke la være å tenke tanken på "knekken".Hodet mitt sier jo hun helt klart skal bli kosekatt. Men hjertet mitt sier noe helt annet

Jeg prøver å finne det mest positive med begge jentene,og alt i alt har "knekken" alt mye bedre,bortsett fra haletuppen.Flott øyenfarge også. Der er kjempegode fødelinjer,godt gemytt,masse positivt som mønster og øyenfarge,etter hva jeg har sett Decibell har gitt hos meg,i 3 ulike kombinasjoner.

Altså dukker det perfekte kosekatt hjemmet opp,så blir hun kosekatt.Men drar tiden ut,så vurderer jeg å sette henne på en type foravtale til en venninne,og ha henne som en  backup katt,i tilfelle søsteren ikke fungerer i avl. Er det galt å tenke sånn av meg? Pappan er kastrert også,så noe må jeg beholde videre for å jobbe med linjene.

Finnes der flere linker hvor jeg kan lese om arvegangen til disse knekkene? En oppdretter fortalte meg noe som jeg i grunnen også vet,og det er at knekkene ligger jo i de aller fleste linjer.Skulle en tatt bort alle linjer med knekker,så måtte man tatt bort opp i mot 60-70 % av avlekattene vi har i dag.Tror det var sånn jeg ble fortalt.

Sunnhet og helsen til katter er veldig viktig for meg,men en knekk syns jeg er mindre uskyldig enn arvelige og ev smittsomme sykdommer,om man må velge mellom 2 onder. Her er det bare snakk om en mulig back up katt.

#12
Jag har ju själv avlat med en katt med en lite knick. Smilla har en sådan längst ut på sin svanstipp.
I de kullar som Smilla fick hade de två i första kullen knickar båda två. Pappa Jackson har en bror med en knick. Så risken var ju ganska stor att det skulle bli knickar på kattungarna…
Jackson fick en kull med en annan hona senare, där var alla kattungar defektfria…
Smillas övriga två kullar såg jag ingen knick på varken döda eller levade ungar…

Jag tycker du ska följa ditt hjärta.

Om du är ärlig mot kattungeköparna och säger att mamman har knick, så är det ju upp till dem om de vill köpa eller ej.
Den andra lilla honan kan ju vara knickbärare hon också, fast du vet inte om det. På SIA kattungen så vet du att hon har knicken och att hon kommer ge vidare anlaget till alla sina ungar.
Men hittar du en hane som inte bär på anlaget så blir det inga knickar där.

I nuläget försöker jag själv undvika allt var sternumkrok och knickar heter.
Men om Skatan får en kattunge i den färg jag vill ha så kanske jag behåller den trots ev. knick.

Kan låta oseriöst. Men i vissa lägen kanske man inte har så mycket val för att föra intressanta linjer vidare.
Mycket viktigare att katten är sund och frisk…

#13 Håller helt med dig gällande att föra intressanta linjer vidare före en skönhets defekt. Jag har liksom många andra avlat på en svansknickad CRX. Fösta gången för att kolla om det var några av ungarna som fick det, men ingen hade det, så jag har tagit en kull till på henne och även där visade ingen av kattungarna någon knick. Men jag skulle inte välja en hane med knick till en hona med knick, det känns som att utmana ödet!

Vidare så håller jag med Kalindas i att man får informera sina blivande köpare så är det upp till dem.

Intressant debatt