Har gillat siames sen jag var liten…men varför vet jag inte. I fråga om hundar är jag mer varierande men i fråga om katt är det siames som gäller. Gillar nog siamesens "hund"sätt samt att dom pratar, att dom är otroligt sociala samt läraktiga.

Sen finns det ju en till siamesuppfödare i släkten så det kanske ligger i blodet.

Jag har alltid gillat siameser men träffade en första gången i IRL när jag var 19, då bestämde jag mig att jag skulle ha en sådan någon gång. Och nu sitter jag här med mina älsklingar :-)

Träffade och köpte min första SIA 1990. Blev helt enkelt förälskad! Sen när jag flyttade hemifrån ett år senare köpte jag katt nr 2…
Då var jag såld på dessa underbara katter.

Jag är uppvuxen med katt och när jag flyttade hemifrån skaffade jag mig in huskatt den blev 12-13 år gammal. under den tiden läste jag kattböcker tittade p¨å bilder av oika raser och  siamesen har alltid funnit närmast mitt hjärta. När vi skedan skulle skaffa oss katt vill vi ha en raskatt  och natruligtvis så blev den en siames en brunmaskad siames Röklands Chan Tsu-lin ett år senare köpte vi en kompis Rökland Ovidius. På den vägen är det fortfarande och denna ras fashinerar mig fortfarande lika  mycket. Tjugo år senare bestämde jag mig för att skaffa en kull. Resultatet av kullen kan ni se på min hemsida www.simyketh.se   Att äga siames eller rättare sagt det är dom som äger mig är det bästa som har hänt.

Vi skaffade oss två Burmor på 1980-talet, enbart som sällskapskatter. De var helt underbara katter, mycket busiga, gillade höga höjder, livliga, öppna, orädda och sociala, gosiga, älskade barnen och barnen älskade dem. När det var dags att skaffa nya katter år 2000, letade jag efter Burmor som liknade mina 80-talskatter. Jag hittade ingen som ens påminde om mina gamla burmor, jag tyckte de hade blivit så runda i huvudena och glosögda och såg mest ut som britter, verkade slöa och jag fick ingen mental kontakt med dem. Nosade runt och letade och hittade så äntligen orientalen, den var mest lik mina gamla burmor och jag blev förälskad igen. Därefter blev jag också förälskad i siameserna och de andra kat IV också, för den delen. För mig är skillnaderna enbart färganlag och håranlag (det är ju som att svära i kyrkan för en del, men det är min ärliga mening). För mitt avelsarbete är temperamentet det allra viktigaste (efter hälsomässiga aspekter förstås). Det betydde också mest för mig i valet av ras (färger var helt underordnat). Jag tycker att kat IV har allt man kan begära av en riktig katt och mer därtill. Är jag fast för livet? Ja, det kan man nog säga.

Temperamentet!! Jag valde inte min första siames, det var hon som valde mig. Jag gillade inte magra fladdermöss på den tiden-det skulle vara huskatt. Men man har inte så mycket att sätta emot när en bestämd liten blåmaskad siamesdam somnar i ens knä. Första året med henne blev mitt livs kattupplevelse och sen…ja då är det kört. Det orientaliska viruset blir man bärare av för hela livet

Min första Siames träffade jag i tonåren hemma hos en granne. Hon hade två Siameser och den ena kallades "Nasse". När jag kom in i hallen, kom Nasse fram och sträckte sig ända upp på min höft. Han tittade på mig med sina mörkblå ögon och…brääääkte. Jag var fast för livet!

Det skulle emellertid dröja många år innan jag fick möjlighet att köpa min första Siames. Hade någon sagt till mig för 10 år sedan, då jag bodde centralt i Göteborg och hade Schäfer:

"- Om några är är du Siamesuppfödare, har pinkande hane och bor på en gård i Skaraborg…", hade jag skrattat mig fördärvad.

Jag kommer leva med Siamese och Oriental i resten av mitt liv.

Jag träffade min första siames samtidigt som jag träffade min sambo och pojkvän!
Det var hösten 2002 och jag var hemma hos hans familj för första gången, varav han säger "ja, morsan har nå sånna där raskatter som inte går ut"
- *Gulp* Säkert otäcka perserkatter, det var min tanke då!
Och jag kommer in i vardagsrummet där hennes chokladmaskade siames Lukas (också han från Röklands!) och hans svarta devonrex kompis ligger tillsammans.
Det var som en uppenbarelse! Och vilka katter! Vilket temperament! Vilken elegans (ja, då lät jag mig luras av deras yttre, hehe)…!

Och på den vägen är det. Jag ville ha en siames men hittade orientalen i böcker och älskade dem ännu mera. Svarta, blå chokladfärgade 'lavendars' - mums! Och så blev det!

Sen fastnade jag för vitfläcksorientaler, de fascinerade mig. Jag tyckte först de var skitfula - men sen vände det och nu älskar jag dem helt enkelt. Men förkärleken för ljusa färger hänger också med… och jag har upptäckt paddor också ;-)

Jeg liker jo egentlig ikke katter engang. (da) Men etter å ha innsett at jeg ikke kan ta ansvar for en hund før jeg er ferdig med å studere, og det tja, mellom 6 og 8 år til, i tillegg til at jeg sikkert ville reise litt etter etc. så innså jeg at skulle jeg ha dyr, måtte det være katt. Min mors bestevenn i England har en brunmasket siameser som ingen ville ha, som går under det lekre navnet P.P (altså peepee) og hun mjauet/brekte og koste og min mors bestevenn fortalte at det fantes to typer siameser, den som bare elsker deg mer enn noe annet, og den som elsker alle. Hun har dermed en egentlig ganske så sky siameser som går ute, feller som en gris og etter å ha funnet ut av hvilken type jeg liker best så er den så sjarmerende stygg med kort hale, diger maske og en haleknekk. Dessuten kan den ikke være fullvokst heller for den er omtrent på størrelse med Berlioz.

 Jeg ville hvertfall ha en hundkatt og da ble det siameser. Men jeg liker nå de mørke fargene best, men har en litt vrien samboer som ikke vil ha flere katter.

Jag måste erkänna att jag inte har någon siames… Men i min längtan efter en är jag ofta in på Sif och dreglar. Jag är uppväxt med siameser - vi skaffade en okastrerad hane när jag var 6 år och strax därefter en okastrerad hona. Resultatet blev tre ungar, varar vi behöll en. De hade vi sedan i många år tills de gick hädan. Därefter hade vi halvsiameser, och nu har vi två lurviga långhårskorsningar. Underbara, goa missar det med så klart, men några siameser blir de aldrig… Tyvärr säger min man blankt nej till en ny siames - han står inte ut med deras röster. Konstigt eller hur? Det är ju vanliga katter som låter för ynkliga, medan siamesernas röster är helt normala för mig. Så än så länge får jag sucka över siamesungarna jag ser här, men nog är det så att ögonen tåras av längtan ibland… För mig stämmer det helt klart - en gång siames, alltid siames. Dessa fantastiskt vackra, intelligenta, kreativa, sällskapliga och diskussionslystna katter är det något speciellt med!

#4  Jag älskar kat IV katter inta enbart siameser  jag kan mycket väl tänka mig något annat inom kat IV jag håller dörrarna öppen för det finns mycket att välja på.

Jag råkade in på rasen pgav min mamma som skaffade 2st Balineser, då tyckte jag att de var en alldeles för "skrikig"(hon sa att de pratade) ras för mig. Jag vad van med bondkattskorsningar med tex perser innan, tysta ock lugna. Men sen införskaffade min mamma sin svarta oriental Sara till familjen, en egensinnig liten tös, men som inte pratade så mycket. Därefter fick Sara en kull på 6st bebisar som jag inte tänkte så mycket på förutom att jag hade en av dem sovandes i sängen hela julen(Maja). Sen kom förfrågan från mamma om jag (som hade sagt att jag skulle ha en svart katt nästa gång), ville bli fodervärd till hennes kvarvarande 2st svarta orientaltjejer, hur kan man då tacka nej till ett sånt erbjudande? Har inte ångrat mig en sekund(förutom några minuter när de löpt) de passar mig som person perfekt, och de är inte så skrikiga/pratiga som jag trodde. Lättlärda, fartiga, mysiga och självständiga. Helt underbara individer som jag älskar över allt annat, och snart är de mina på pappret också.

En liten fundering: Pratar Siameserna mer än Orientalerna?

#12 En liten fundering: Pratar Siameserna mer än Orientalerna?

Inte om du frågar mig ;-)))

Av en ren slump!

Pratade med en bekant som hade 2 orientaler och beskrev rasen för mig, lynne utseende o så, sen var jag helt såld när jag besökte en uppfödare, Camytas, sen var vi sålda på stoora öron o vackra ögon. Några veckor kom Frippe o Castor hem till oss….

#12
Här babblar Orientalen Saga mest av andra. Tätt följt av Odin.
De övriga tre är väldigt tysta katter.

Min gamle Oriental Ecco var den pratigaste katt jag någonsin träffat. Han lät som en löpande honkatt alltid.

Var fordi jeg hadde hatt perser og huskatt hele livet og vi ønsket oss en mer sosial rase. Leste masse om siameser og syntes de hørtes ut som den perfekte katt for oss. Var på utstilling og kikket på mange og husker spesielt en liten padde vi fikk klappe. Jeg synes hun var så styggmen med en så utrolig herlig personlighet og jeg fikk henne ikke ut av hodet. Ikke så altfor lenge etter det fikk vi vår første siameser,en tabby jente.

Jätteroligt att läsa alla historier om hur er kärlek för kat IV en gång i tiden uppstod.
Själv har jag alltid tyckt att siameser är oerhört vackra, men jag hade ingen direkt erfarenhet av rasen innan jag skaffade Augusta som är min första siames.
När jag och min sambo bestämde oss för att skaffa katt så läste jag in mig på olika raser och det kändes helt enkelt som att siamesen, med dess starka personlighet, var den rätta katten för oss. Jag gillar djur med mycket egen vilja, och det kan man ju verkligen säga att dessa katter har! Av någon anledning har jag också en viss böjelse för djur med stora öron, så även där passar ju siamesen in. Efter att vi bestämt oss för att det var en SIA vi skulle ha så började vi förstås kolla annonser och då fanns ingen återvändo, vi var helt sålda bara genom att se alla underbara ungar på bild. Till slut hittade vi Augusta, och det är vi evigt tacksamma för! Ganska snart ville vi ha en kompis till lilla "Gusten" och då fick jag även upp ögonen för kusinrasen oriental. Idag har jag mycket svårt att tänka mig ett liv utan siamesisk/orientalisk krydda som piffar upp vardagen!

#10  Jag hade skaffat en ny man

# 18 -

Jag är uppväxt med Rökland döttrar då vi bodde i samma by så där träffade jag mycket siameser. Jag tyckte att dom var fula och skrikiga . När jag sedan hade flyttat hemifrån så fick jag åt en bekant vara kattvakt och det visade sig vara en siames. Jag bodde med den katten i 2 veckor och var kär. Den var så speciell. Efter något år så skaffade jag min första katt och det var en långhårig huskatt. Något år senare så fick jag en ny bekant och när vi pratat på så märkte vi att båda hade katter som intresse. Jag ställde ut min husis. Efter ett tag så fick hon problem med att hennes katter (1 BAL och 1 SIA) bara bråkade så hon frågade om jag ville ta hand om siamesen. Inte en chans att jag kunde säja nej. Jag hade henne i 10 år innan hon somnade in vid en ålder av 13 år. Min kompis blev också fast med att ställa ut katter och började sedan att avla på SIA. När hon hade någon katt som hon behövde omplacera så skickade hon dom till mej så jag hade alltid SIA hemma. När jag träffade min ex make så ville han gärna ha en perser. Vi hittade en som sökte fodervärd till en hona och ringde henne. Dom bodde i småland och jag i norrland men det var inga problem. Vi fick hem den lilla tjejen. När hon skulle ha kullen efter henne så tyckte hon att jag skulle skaffa stamnamn och regga kullen i mitt namn för hon ville bara ha en kattunge tillbaka. Sagt och gjort så fixade jag det.

Efter ett par år med både SIA och PER så insåg vi att med 2 småbarn så var det problem att hinna med pälsvården på dom så vi omplacerade dom perser vi hade.

Efter bara några månader så ringde min kompis igen och sa att hon skulle skicka en kattunge till mej, en röd hane ( jag tyckte inte om röda katter). Jag skulle vara någon form av fodervärd till honom. Efter ytterligare ett par månader så skickade hon en hona till mej. Där stog jag med 2 orientaler, en röd och en svart. Jag tog kull på dom och det var början på min KAT IV uppfödning. Efter ett tag så köpte jag en balines hona och bara älskar katterna med den härliga pälsen. Men på något sätt så känns det ändå som att orientalerna har fäste om mej. Så därför så föder jag upp OLH numera. Jag tycker även att det finns för lite av dom långhåriga.

Jag håller med Rithwa att det är inte jag som äger katterna utan dom som äger mej.

En katt som jag har nu har tydligt visat att hon inte tänker bo någon annan stans. Jag fick henne i ett uselt skick ( hon var vanvårdad) och har sedan parat henne. 2 gånger har hon varit iväg på parning och båda dom gångerna har hon pinkat inne . Jag får väl se det som en komplimang från henne.

//Monica

S*Jijumas Orientalisk Långhår och Balines

Jag ville bara ha en katt. Eller möjligen två. Och helst korthåriga skulle dom vara ;)

Gillare siamesens utseende, så kom vi överens med Simeons uppfödare att jag skulle ta en titt på hennes kull. Bara en titt…

Ni alla ver hur det går till, eller?

Jag skulle ju lära känna mig andra raser oxå… och även träffa andra siameser?

Nå ja, hur som helst, jag blev totalt i kär i siameser. Jag älskade sättet Simeons föräldrar kom och hälsade på mig på dörren. Jag älskade deras utseende, jag älskade deras beteende - och jag älskade deras underbara blåa ögon :D Och kattungarna då… helt oemotståndliga!!!

Vet fortfarande ingenting om andra raser Älskar bara siameser, och har lärt mig att gilla OSH oxå. Det finns nog inte vackrare än katt IV huvud och profil, och säkerligen inte finare temperament?!

Min "kattkarriär" började 1984 då jag köpte min första perserkatt. Jag var då 16 år och gillade deras trubbiga uppsyn och lugna sätt. Eftersom jag inte är överförtjust i pälsvård så gick jag så småning om över till exotic. Jag for på varenda utställning som fanns eftersom det var så förbaskat roligt, kollade in andra raser och blev väldigt glad i siameser. Trodde dock inte att det var en ras för mej eftersom jag fått för mej att de skulle vara för påträngande och krävande. Kunde ändå aldrig hålla mej ifrån "siamesavdelningen" på utställningarna.

Så för drygt två år sedan fick min dotter (då 17 år) för sig att hon skulle ha en siames. Okey, sa jag. OM jag nu inte gillar katten så kommer den ju flytta med dottern om några år så jag får väl stå ut så länge. Detta skrattar jag gott åt idag. Jag föll som en fura för lilla Stella och om man kan bli kär i en katt så var det precis det jag blev!

Vi parade Stella och "glömde bort" att sälja Tingeling och i samma veva köpte jag Smilla som är en seychellois. Så nu bor här tre kat IV-katter här hemma och det är inte svårt att "stå ut" med dem alls! Fast våra tre exoter längtar nog ibland efter tiden före siameserna…..