För katternas bästa och rasernas bästa tror jag verkligen på stöttning och mentorskap. När det gäller människorna är det väldigt indivduellt vad som behövs och inte. Det är ju väldigt varierande orsaker bakom beslutet att bli uppfödare, för att klara det behövs inte bara stöd och hjälp från andra utan också en inre motivation som gör att man också klarar motgångar.

Jag återkommer med mer åsikter när fler har yttrat sig.

Jag är ju väldigt ny i kat4 och har ju sätt allt utifrån nyligen. Innan jag fann flera fantastiska människor som jag litar på och de stöttar mig varmt.
Självklart måste man ha ett samarbeta och de känns som de är lätt att få låna tex hanar i kat4 man ställer upp för varandra.
Dock finns de en hel del människor som hjälper när man inte ber om de (har varit med om de på både skogkatt och oriental) när de berättar hur de är och hur man skall tänka utan att änns ta reda på hurman tänker från början. Ett mentorskap eller att hjälpa får ju inte bli till överdrift så att säga att "mentorns ord är lag" och allt hon säger är rätt. Vi behöver nya tankar och inblickar i aveln med. De får inte bli för strikta väggar och allt utanför är fel.

Dock tycker jag mig märka mer öppenhet i Kat4. Dock kanske de är för jag råkar höra alla rykten vad vet jag men döda ungar sternum knick de är inget man skäms för. I skogkatt göms de oftast undan. Min uppfattning i alla fall eller så har jag rätt vänner i kat4 och fel i kat2 skämt och sido jag har ändå väldigt bra uppfattning utifrån och de finns mycket välvilja att hjälpa stötta och ge råd sen får man sålla vad man själv tror på..

Jag är mer än nöjd med den mentor jag "valt ut". Jag får råd och stöttning i vått och torrt. Jag får också ovärderliga råd av en av uppfödarna till mina katter, vilken är en generös kunskapskälla att ösa ur. För detta är jag evinnerligt tacksam…speciellt mitt i natten då Kattmammas värkarbete avstannar och man bara vill kasta sig iväg till Blå Stjääääääärnan!!!

Då är det bästa rådet bara ett samtal bort…

Även jag stöttar och råder mina kattungeköpare efter bästa förmåga, så långt min kunskap räcker. Det är min plikt gentemot kattungeköparna och mina kattungar, anser jag. Det är också min plikt att följa upp mina ungar.

Det min mentor säger, är för det mesta rätt, Juliette.

Vi har samma värderingar och samma syn på våra djur. Det gäller att välja med omsorg. Det har jag gjort.

Hoppas att alla har lika tur som jag. Annars får ni vända er hit till forumet och få råd och tips från medlemmarna här.

Natti natti!

Jag har också guld mentorer som jag litar på.. dock i val av hanar osv kanske jag ibland går min egen väg för jag tror på de men de kanske skulle ha valt en annan osv fast jag anser man lär sig inte om man inte får tänka själv lite också. Dock litar jag blint på dom vid födsel matning osv. Ibland behöver man stuttning. Dock ger vi och tar mycket av varandra och är mer ett mentorssamarbete sins imellan :) Så Nilla visst har de oftast rätt dock tycker jag inte man alltid behöver göra blint som de säger för de finns oftast olika vägar fram till mål

Självklart behöver man ha egna åsikter. Jag har massor…märks inte det?!

Självklart finns det skitsnack och tyckande men det gör det överallt och jag har absolut ingen känsla av att det skulle vara värre inom vår Kategori än någon annanstans snarare tvärt om faktiskt;-)

Nu är jag själv en sådan som visst pratar skit ibland men jag väljer noga med vem jag gör det! Man behöver någon/några att få prata av sig med och ventilera diverse spörsmål med där man kan vara helt öppen och ärlig och få öppna och ärliga svar tillbaka. De här personerna ska man välja med mycket stor omsorg!

Öppenhet är bra och något att eftersträva men man ska också vara på det klara med att man hamnar i blickfånget och kan ifrågasättas rätt hårt om man är väldigt öppen.  Man kanske inte ska vara öppen med alla utan välja vem/vilka man är öppen med. Jag har själv svårt att förstå på vilket sätt t ex en sjuk katt hos mig kan vara av intresse för "alla" andra. Det kan vara av ett visst intresse om det finns något att lära sig och jag kan förmedla en kunskap men annars har jag svårt att se nyttan.

Min allra första mentor var och är birmauppfödare och jag köpte min allra första katt av henne. Vi har sedan dess varit riktigt goda vänner och periodvis umgås vi mer eller mindre dygnet runt! En vänskap som nu varat i 19 år!

Min första oriental köpte jag från Jackpott's, Elisabeth och framförallt Cleo fick svara på många "konstiga" frågor i början och det gjorde de alltid så gärna! Cleo hade jag i telefon när mina första bebisar såg dagens ljus och det kändes väldigt tryggt att ha henne med på tåget.

Jag brukar säga till mina kattungeköpare att det ingår 24-timmars support i priset och verkligen försöka göra klart för dem att de alltid är välkomna att höra av sig med frågor och funderingar. Jag försöker svara efter bästa förmåga eller hjälpa dem att få fram fakta.

Visst är vi alla olika och har olika åsikter men det vore ju faktiskt ganska trist om det inte var så. Tänk vilket trist forum det här hade varit om vi bara höll med varandra!! Olikheter berikar och vi kan ofta lära av varandra även om vi inte är överens om allt!

Jag har hört att det är samma inom hundvärlden, rejält med skitprat. Jag behåller dock mina åsikter om andra för mig själv.

Visst, diskuterar jag saker med min mentor, men detta oftast för att få vägledning eller kanske en ny infallsvinkel i något jag funderar över.

"..Olikheter berikar och vi kan ofta lära av varandra även om vi inte är överens om allt! "

Så sant, så sant, Canoodles. Jag är på samma våglängd.

Själv anser jag också att det är av högst vikt att man är öppen om defekter, antal dödfödda ungar i en kull, eller om katt i kattgruppen dött i någon allvarlig sjukdom.

Rövardotter, skulle det vara möjligt med någon form av register, där man kunde införa dödsfall och dödfödda kattungar helt anonymt och sedan redovisa statistik, vilket kanske ge en fingervisning om vilka problem man bör jobba med? 

Att uppfödare skulle gå in och knappa in att XX har avlidit i FIV är nog för mycket begärt. Jag förstår att många uppfödare drar sig för öppenheten av rädsla för smutskastning.

En liten reflektion bara, vad är egentligen skitprat? Lite skvaller så där till husbehov eller kvalificerad nedsabling? När jag säger att jag pratar skit så är det lite småskvaller det handlar om av typen - tyck och tänk om parningar, kattungar osv.

Jag är så jäkla kunning att jag inte behöver mentorer…

Allvarligt talat så har jag ett antal kunninga uppfödare jag frågar om jag inte kan lösa det själv…
Barbro C från Zamirs katteri, där jag köpte min första Siames Holly 1990. Kan man alltid ringa och fråga om råd…
Även Smillas uppfödare har varit uppfödare länge och kan mycket. Hon hjälpte till via telefon, när Smilla fick sin första kull.
Jag frågar lyssnar och lär. Men i slutändan väljer jag alltid det som känns bäst för mig.

Skitsnack finns det alltid. Har själv aldrig förstått nyttan med det. Visst kan man bli irriterad på människor ibland. Jag hör dock inte till den långsinta sorten.
Personligen har jag heller aldrig förstått de som inte kan unna andra vackra djur (oavsett art).
Det är ofta man hör kommentarer om att det eller det djuret är fult…
Ofta är då djuret väldigt vackert, men personen i fråga gillar inte ägaren. Då blir djuret automatiskt fult…

Ofta är sådant bottnat i avundsjuka.

Är ingen ängel själv, men lider inte av avundsjuka. Skvallarar nog en del jag oxå. Men jag håller mig till sanningen och försöker undvika det riktiga "skitsnacket".
Försöker även ventilera med männsikor som kan hålla tyst och undvika att prata med "alla" om det.
Står alltid för det jag sagt och försöker reda ut ev. missförstånd. Blir därimot arg och irriterad om man anklagar mig för saker som inte stämmer.

Har haft människor som läst sådant jag skrivit på forum mm och sedan kontaktat andra personer som inte har dator och läst upp enstaka meningar. Detta för att det ska bli tjafs och tas utanför sitt sammanhang…
Personer som under falska namn går in och talar om hur ful katt jag har osv…
Har personligen aldrig föstått nyttan med sådana barnsligheter. Speciellt inte av vuxna människor.

Som uppfödare av olika djur sen jag var 9år. Har jag lärt mig, att det kvittar vad man gör eller inte gör. Det är alltid någon som stör sig på det ena eller andra och börjar snacka skit…

För mig är skitprat när man;

• smutskastar andra människor
• pratar nedvärderande om andra människor
• uttalar sig illa om andra uppfödares katter
• sårar andra människor genom kränkande tillmälen om dennes katter.

Tja, det är väl en tolkningsfråga och till syvende och sist, handlar det kanske om vilken moral man har?

#7 Vi håller på med att skapa ett register, får se hur långt kommet det är när vi har nästa möte i hälso- och avelsrådet och vad det är som ska registreras. Det är inte jag personligen som har ansvaret så här långt.

Som sagt, alla är vi olika och skitsnack eller bara en ventilering av åsikter, diskussion om lämplig avel eller ej, allt förekommer. Den som får mycket elakt skitsnack riktat emot sig får antagligen det i första hand för att den har lyckats, ibland går det dock överstyr när lite extra knepiga människor blandar sig i. Vi har, liksom alla raser, både socialt sunda människor och människor med sociala handikapp inblandade. Man får precis som Canoodles skriver, välja vem man ska prata med och varför.

Dock tycker jag att man ska ta ett gemensamt ansvar för de raser man föder upp och försöka sätta sig över sina mänskliga svagheter, det är ju bland annat därför jag jobbar i hälso- och avelsrådet. Jag för inte vidare information som har delgetts mig i förtroende och hela hälso- och avelsrådet har lovat att hålla sin tystnadsplikt för att inte människor ska komma till skada.

#9
Tillägg på min eget inlägg. Tycker ändå att i det stora hela är de flesta människor jag pratar med och träffar på utställningar med mera, är raka ärliga och trevliga personer…

Hoppas att de som träffar mig får samma intryck av mig som person…

Jag har hört skräckexempel om hur uppfödare önskat livet ur annan uppfödares nyfödda kattungar. Folk som uttalar sig på detta vis, anser jag är en skam för människosläktet och för Siamesaveln.

Men precis som du säger, Rövardotter. Andelen psykiskt sjuka i vårt samhälle ökar och naturligvis finner vi dem även inom djuraveln.

Tja, vad ska man säga. Jag tycker inte denna värld skiljer sig från låt säga arbetsplatser, familjer eller politiska partier. Grupperingar förekommer och det är helt naturligt. Där ingen urskillning finns, finns heller ingen demokrati.

Jag har också jag några mentorer som jag litar på och än mer viktigt; gillar att prata med! Hehe, som vissa medlemmar på detta forum fått erfara. När E och jag stod mitt uppe i första förlossningen behövde vi inte känna oss ensamma eller utlämnade, vi hade ju sällskap av både mormor i Nässjö och plastmormor i Nybro ;-)))

En sak jag har reagerat lite på är detta med att tala om andras parnigar, kullar och kattungar. Att det förekommer uppfödare emellan tycker jag inte är konstigt alls och lägger heller ingen värdering i det. Men jag har fått erfara att man även pratar med kattungespekulanter om andras kullar. Det är för mig ett helt främmande beteende och jag hoppas att det inte är rådande inom uppfödarvärlden. Borde det inte vara en hederskodex att lämna åtminstone kattungespekulanter utanför personliga åsikter och skitsnack? Dessutom tycker jag det är förmätet att försöka påverka en köpares smak genom att pådyvla dem sin egen åsikt. 

Jag skulle faktiskt vilja passa på att ge en eloge till Cleo och Elisabeth S*Jackpotts. Jag tror att dem personligen genom sin osnobbiga inställning till nya uppfödare och nybörjare har präglat atmosfären inom kat 4 till att vara den öppna och vänliga värld som det oftast är.

Jag är ganska "grön" som uppfödare och har ju inte hållit på så länge och kanske är jag lite naiv av mig, men jag är (i alla fall än så länge) av uppfattningen att folk är väldigt raka och trevliga och öppet delar med sig av sina erfarenheter.

Också på utställningar tycker jag det är en trevlig stämning, där man ger tips och råd till varandra.

Jag har väldigt bra kontakt med min honkatts uppfödare och jag frågar henne om nästan allt och hon svara tålmodigt på mina miljoner frågor Hade även henne med via telefon under Pixies första förlossning, och kommer säket ha det nu på hennes andra också… Så hon är verkligen en suverän mentor och jag är väldigt glad att jag köpte katt av henne, och då inte enbart på grund av den underbara katten.

#14. Ja, Cléo och Elisabeth på S*Jackpott´s är verkligen värda en eloge. Cléo är, "…min ovärderliga kunskapskälla, vilken aldrig sinar…".

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; You are one of a kind.

Jeg har et lite intrykk av at dere er flinkere til å være åpne i Sverige,men det er jo ikke sikkert det stemmer.

Jeg synes det er viktig å være ærlig om sitt eget oppdrett og jeg kommer alltid til å være det. Ikke det at jeg MÅ fortelle alle  småting,men store viktige ting slik som sykdom etc kommer jeg alltid til å være åpen om. Jeg tror at om man prøver å skjule slike ting så kommer de alltid tilbake til deg i form av værre rykter enn det som faktisk er tilfelle.Og som oppdretter så synes jeg at jeg har det ansvaret for rasen beste å komme med de opplysninger.

Når det gjelder mentorskap så har jeg jo vært så heldig å funnet verdens beste (stakkars henne )Jeg hadde ikke kunnet en brøkdel av hva jeg kan om det ikke hadde vært for hun og hun stiller alltid opp.Nå har jo jeg såpass liten erfaring enda at det er jo ikke all verden jeg kan lære fra meg.Men en av kattunge kjøperne i vårt første kull er enda nyere enn meg i oppdrett og det har vært veldig hyggelig å kunne være med å støtte henne,komme med råd ang sykdom og dele til henne den erfaringen jeg har.

En liten eloge til dette forumet da og alle her.Jeg synes vi har kommet langt siden begynnelsen og det er en flott åpen tone her.

#17. Ja, inte minst är det trevligt med kollegorna från grannländerna som bidrar stort till det trevliga klimatet här inne!

Jag håller med dig om öppenhet vad gäller allvarliga sjukdomar, likväl som antal dödfödda/defekta kattungar i kullarna är av vikt. Den samlade informationen kan ge resultat som främjar rasen/aveln. Det tycker också jag, hör till vårt ansvar som uppfödare.

Jag tror vi nya kan bidra med den öppenheten och samarbeta. De som inte vill/vågar får väl gå i sina gamla spår. Någonstans måste man ju börja.

På forum är det t e x viktigt att inte tolerera smutskastning. Det tycker jag vi lyckas bra med!

PS.) …och jag som aldrig någonsin hade tänkt delta på något Siamesforum! Celia hade skrivit en liten inbjudan i min gästbok, som jag inte var vidare intresserad av, JUST FÖR att man hört hur det går till på andra forum och mailinglistor.

Jag fick uppmaningen av min mentor att registrera mig, eftersom man faktiskt kunde lära sig en del. Jaha, nu är jag snart sajtvärd…

#18 Ja jeg mente også såklart defekter og dødfødsler som viktige ting. Jeg tenkte det, men skrev det ikke

Ellers så er jeg egentlig enig i alt som er sagt her.Oppdrett kan jo virke veldig skremmende i begynnelsen,og man møter jo en del mennesker som man etter å ha blitt såret et par ganger lærer seg at man absolutt ikke burde bry seg om/stole på.Så det er viktig å "velge" sine mennesker med omhu.

(omhu på svensk: hmm…noe slikt at man velger nøye de man kan stole på)

omhu= omsorg.

#20 Takk

# 13 Ja, tyvärr är det så att de som är psykiskt sjuka också håller på med kattavel, ibland går det bra och ibland går det inte alls. Om de ökar totalt i antal i samhället vet jag ingenting om. Dock vet jag att det förekommer tjuvnyp av allvarligt slag också, inte bara allmänt skitsnack. Då bör man polisanmäla.

Öppenhet är bra men alla förstår inte vad som är stort och vad som är litet, det kan också vara ett problem, ni vet ju vad man säger om att en fjäder kan bli en höna…Missförstånd och lite allmänt sladder kan leda till stora och onödiga svårigheter för andra.

#22 -Ja, det är därför man bör vara försiktig när man uttalar sig om andra. Det blir lätt en höna av en fjäder.

Det där med att psykfallen ökar, kanske var luddigt sagt…men jag menade nog mer att psykvården inte är vad den borde i landet.

Att antalet psyksjuka ökar i samhället, är väl iof rätt, då bl a utbrändhet numera är en folksjukdom och många tonåringar i dessa tider lider av depression…usch, vilket deppsnack.

Hittade detta på ett annat forum….

LIVSINSTRUKTIONER:

1. Ge människor mer än vad de förväntar sej
   och gör det för att du tycker om det…

2. Tro inte på allt du hör, spendera inte allt du får
   och sov inte så mycket som du skulle vilja…

3. När du säger: ' Jag älskar dig', säg det på riktigt…

4. När du säger: 'Jag är ledsen', se personen i ögonen…

5. Tro på kärlek vid första ögonkastet…

6. Älska djupt och passionerat.
   Du kan bli sårad, men det är det
   enda sättet att leva livet komplett…

7. Förolämpa inte!

8. Tala långsamt men tänk snabbt…

9. Om någon ställer en fråga som du inte
   vill svara på, le och fråga istället:
   ' Varför vill du veta det?'

10. Säg prosit när du hör någon nysa…

11. Låt inte ett litet missförstånd förstöra en stor vänskap…

12. När du upptäcker att du gjort fel, rätta till det genast…

13. Le när du svarar i telefon, den som ringer hör att du ler )

14. Spendera lite tid ensam…

15. Öppna din famn för ombyten/förändringar,
    men släpp inte på dina värderingar…

16. Kom ihåg att tystnad ibland är bästa svaret…

17. Lev ett bra och värdigt liv…

18. När du blir gammal minns det som varit,
    då kan du njuta av det en andra gång…

19. Tro på människor, men lås alltid din bil…

20. Dela med dig av allt du vet…
    Det är ett sätt att uppnå odödlighet…

21. Avbryt aldrig någon som håller
    på att visa dej sin tillgivenhet…

22. En gång om året, åk till ett
    ställe du aldrig varit på….

23. Om du tjänar mycket pengar,
    placera dem för att hjälpa andra
    medan de fortfarande lever…

24. Lär dej alla regler, och bryt en del…

25. Närma dig köket och kärleken med djärvhet…

Bara för att man är deprimerad, utbränd, lider av ångest eller lider av ex social fobi m.m.. betyder inte det att man missköter sina djur. Det finns människor av alla sorter som missköter sina djur tyvärr.

 Jag vet inte hur andelarna ser ut mellan "friska" och "sjuka" människor som missköter, kanhända den "sjuka" är större. Sedan anser jag att man inte är fullt frisk om man missköter sina djur.

 Jag hoppas att ni förstår vad jag menar så att jag inte trampar någon på tårna.

 Orsaken till att jag tar lite illa vid mig är att jag själv lider av panikångest och social fobi, även haft depressioner. Mina djurs och min familjs välmående går i första hand. Mina djur mår som prinsar och prinsessor likaså min tvåbenta familj. Jag är väldigt öppen med hur jag mår, och jag är på väg "tillbaka". Är någon intresserad av orsaken till mina problem så är ni välkomna att kontakta mig personligen via pm eller mail..

#25 Ja jeg er fullstendig enig med deg.Jeg forstod det vel egentlig slik at det ble siktet til de som du nevner også..de som ikke behandler dyrene bra. Det er desverre lett å bare kalle de psykisk syke..i mangel på andre beskrivelser,men for en som faktisk lider av depresjon eller annen psykisk sykdom så blir det veldig feil og misvisende når det blir satt i en slik sammenheng.

Flott du sier ifra Helenaf76

#25 Helena76, dina problem leder inte till att du vill skada andra. Det är inte den typen av problem jag pratade om i alla fall, utan om människor som går in för att skada andra, som saknar empati, alltså mer åt sociopathållet. Tror verkligen inte att du platsar i den kategorin. Ta inte åt dig. Många människor skaffar sig husdjur när de verkligen behöver dem för att få hjälp att övervinna en kris i livet och det hjälper ofta också. Panikångest, depression och utbrändhet, tufft att drabbas av det.

#27 Då förstår jag mer hur du menade.

#25 Förstår din reaktion.

# 28

Den här tråden handlar ju om hur man upplever kat IV folket, jag vill bara påvisa att alla sorters människor finns överallt, det är inget extra med kat IV. När man pratar om öppenhet, skitsnack och annat så är det vanliga mänskliga beteenden men så finns det också en liten grupp som satsar på att skada andra, som inte kan kontrollera sig var de än är, kat IV är inte skyddat från det. Man bör ändå känna till det, tycker jag så att man vaktar sin tunga när man pratar om andra och inte ger dessa människor näring. Det kan drabba så onödigt hårt.

Helenaf76 -Jag blir bestört när jag knäpper på datorn och ser att du tagit illa vid dig av det jag skrivit. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Men nu har ni missförstått mig.

Jag förstår att ni alla syftar på inlägg #23, där jag försöker förklara mig för Rövardotter. Jag skrev i tidigare inlägg, att "…psykfallen i Sverige ökar…" och Rövardotter sa sig inte veta något om det.

Jag försökte då förklara mig i inlägg #23. Jag skriver där att det kanske var lite luddigt sagt, men att det är ett faktum, att fler och fler blir utbrända och deprimerade, inte minst bland tonåringar idag. Att psykvården är usel, är ju ingen nyhet.

Naturligtvis menar jag inte, att utbrända och deprimerade människor är otrevligare än andra eller behandlar sina djur illa. Jag och Rövardotter syftade nog bägge på sociopater/psykopater.

Jag är själv utbränd efter många års slit inom vården!!! Hur tror ni annars jag har tid att sitta här och skriva dagarna i enda!!! Fast jag ska börja jobba deltid nu i Januari och är också påväg tillbaka.

Jag ber återigen om ursäkt för mitt klumpiga uttalande….

#31 Det känns skönt att få det förklarat vad det var du syftade på och menade :-)

 No hard feelings ! (Eller vad det nu heter

Jag har inte varit utbränd men hamnade i en smärre kris när mina barn började bli vuxna. Det var då vi alla bestämde oss för att skaffa katt igen. Vet inte precis vad det ska klassas som men någon sorts separations- och dödsångest är det väl, döden står för dörren plötsligt när man inte behövs längre…naturligt skulle många säga, släpper när de blir större och några av dem verkligen flyttar hemifrån. 

Livskriser, utbrändhet, depressioner mm är väldigt jobbiga, vad kan då vara bättre än att ha de här krävande katterna hos sig, de tillåter helt enkelt inte att man struntar i dem eller i sig själv.

#30 Tyvärr finns den sortens människor som vill göra skada överallt. :-(

För mig är det a och o att bilda min egen uppfattning om människor och inte lyssna på skitsnack.

Det man ska tänka på är att många gånger finns det ingen grund till skitsnacket utan det är som "viskleken", det börjar med ett ord och slutar med något helt annat.

Inom Kategori IV har jag inte mycket erfarenhet (inte inom någon annan Kategori heller). Men de gånger jag bett om råd och stöd har jag alltid fått det. Har ingen särskild mentor men har goda kontakter med mina katters uppfödare.

#33 De är en livlina! Välsinge dessa små liv!

#35 Ja, nu har också två av mina tre barn flyttat hemifrån och krisen har släppt för länge sedan, om det var katternas förtjänst eller om det bara var ett naturligt förlopp, det vill jag låta vara osagt. Alla som har haft tonårsbarn som har frigjort sig, blvivit vuxna och självständiga, vet vad jag menar.

Ja, min mor blev deppig när brorsan lämnade boet, så det där är nog vanligt.

Själv tampas jag med en 12-åring som plötsligt börjar bli stor. Plötsligt får jag inte gå in i hans rum utan att knacka och vänta på svar. Han har slutat spela trumpet och tävlingsdansa och vill nu färga håret svart och köpa EMO-kläder.

I månadsskiftet ska han på sin första rockkonsert!!! Jag ska ha kattungar, så jag har fått engagera annat vuxet sällskap, för ensam får han inte gå. Vart tog min lilla ljuvliga lintott vägen???

Ja, nu är det ju inte pg a sonen som jag "gått in i väggen". Det handlar snarare om, att jag är en av de människor som har;

• Väldigt höga krav på mig själv.
• Alltid anser att man kunde gjort saker och ting LITE bättre.
• Är empatisk och bryr mig mycket om djur och andra människor, såpass att jag ger så mycket av mig själv, att den egna energin tar slut.
• Har tusen projekt pågång och som samtliga har högsta prioritet.
• Har ett yrke som totalt tömmer mig på energi.

Mina katter är en stor och sann glädje och i deras sällskap, laddar jag mina batterier.

Jag tycker att jag har fått och får hjälp i alla mina frågor och funderingar kring katterna av mer erfarna uppfödare. Det känns speciellt bra att kunna ställa frågor genom detta forum, den som vill och har tid svarar. Ibland dyker det även upp följdfrågor som man inte hade tänkt på, det är bra.

Lite skitsnack får man nog tåla, det finns vare sig mer eller mindre inom KatIV än i något annat sammanhang i samhället, tycker jag. Jag jobbar med endast killar, de kan den grejen bra också, det är min erfarenhet.

Ett anonymt register vore väl en bra början, ingen behöver känna sig utlämnad och det finns samtidigt statistik på sjukdomar, dödfödda mm som man kan ha nytta av i framtiden/Helena

Om uppfödarvärlden har jag inga erfareheter än så länge, men alla personer jag har kommit i kontakt med via dels detta forum, dels utställningar har varit jättetrevliga, över förväntan hjälpsamma och så. Dock har man ju hört skitsnack och jag är kanske för ny för att ha upplevt det. Ignorance is bliss!