Jag har aldrig haft en kull själv, så jag kan inte riktigt svara på din fråga.

Men jag har sett från nära håll hur snabbt djuren återhämtar sig. De glömmer bort smärtan när ungarna diar ;) Och att vara en mamma har säkerligen varit den största lyckan under himmlen till min dalmatinertik, hon var en alldeles underbar mamma!

Kan tänka mig att denna glädje hjälper mycket till… men skulle inte föda upp själv, jag är för bekväm    vill inte ta ansvaret, vill inte ta hand om kattungar / valpar heller.

En i taget för mig!

*klem*

Ahhh ja jeg vet ikke Jenny.Det var utrolig tøft når vi mistet den første til Lizzie og jeg fikk min første dose "virkelighet" som fortsatte med to døde til og med Lizzie sin sykdom og død oppå det hele så har jeg tvilt. En stund hadde jeg lyst til å droppe det med oppdrett og heller bare ha kosekatter.

MEN… så er det gleden man føler når det går bra da.Babyene er friske og lever,spiser godt,lukter fantastisk,kommer i supre hjem og man får mailer fulle av takknemmelighet fordi de fikk kjøpe den og den katten av deg.. ja da føler man virkelig at det er verdt det.

Jag tror att det är farligt att förmänskliga katter och klä dem i mänskliga känslor och referensramar. Det går inte att jämföra en människoförlossning med en katts.

Men att du känner tvivel och har haft en omtumlande upplevelse förstår jag fullständigt. Det är ju bara sunt att du stannar upp lite i dina drömmar och planer och tänker efter. Fast att låta denna exraordinära upplevelse stoppa dig tycker jag är fel. Lita på din katt och lita på att du visst fixar att stötta henne lite lagom den dagen det beger sig.

Jag står just nu inför min första kull och visst har jag många funderingar som snurrar i huvudet (fast kanske av annat slag) och har redan skrivit en telefonlista:) Men rädd för att Electra inte ska klara av en förlossning, som ju faktisk är bland det mest naturliga hon kan göra i sitt liv, är jag inte. Men som sagt, telefonlistan är iordninggjord=))

Hej Jenny

Jag hade tur för jag behövde inte lämna bort min Portia för paning jag har lyckligtvis en hane. Jag har haft många funderinar om jag skall ha någon kull överhuvudtaget. Men när jag importerade mina två katter så bestämde jag mig för att ta en kull av dessa och jag ångrar inte mig för det har varit de lyckligaste och roligaste månader jag någonsin har haft.

Jag oroade mig inte så mycket från början för jag visste att jag hade stöd från andra när förlossningsdagen skulle komma. Vad jag däremot inte hade tänkt var att hon skulle börja blöda en vecka före förlossning och det var en nervös vecka. Hon åt penicillin och blödningarna minskade men försvann inte. När en vecka hade gått så och Portia hade gått sina 65 dagar och blödningarna fortsatte. Då bestämde veterinären att hon skulle snittas. Fem levande och en död kattunge. Sedan fick jag stödmata dom varannan timme i en och en halv veckas tid. Det var en vecka jag aldrig glömmer. Semestern förlängdes med två veckor så jag hade sammanlagt 6 veckors semester. Småttingarna växte och jag fick lära dem att äta fast föda, gå på låda nu är dom 11 veckor tiden går fort när något är roligt. Snart skall dom flytta till nya hem kärleksfulla hem.  Jag lovar det har varit en underbar tid trots att starten inte var bra. Men jag har lärt mig otroligt mycket en lärorik tid.

Tveka inte,  men Jag förstår om du tvekar. Du kommer att ha  en ljuvlig tid med de små när dom väl finns där. Jag lovar underbar tid. Jag som aldrig skulle ha några kattungar nu planerar jag att ta en kull till av samma kombination. Jag funderar även vilken hane som passar till lilla Sea trots att det är så länge kvar innan hon kan paras.

Tack för era snälla ord :)

Det är det medvetna risktagandet jag gruvar mig inför. Om allting med parning, dräktighet och förlossning går finfint, så kommer jag vara otroligt nöjd och stolt, men om något skulle gå snett skulle jag beskylla mig själv för att jag utsatte lillstumpan för det :(

#2 *kram på dig också*
Om du som gått igenom så mycket tufft på sistone fortfarande tycker det är värt det, då kanske jag ska våga jag också? Att glädja andra med mysiga katter, ja det är nog meningen med uppfödningen och det som får en att orka fortsätta trots motgångar :)

#3 Omedvetet kanske jag lägger in mänskliga värderingar och rädslor kring förlossningen, men samtidigt väljer hon ju inte själv att para sig, det är ju jag som gör det åt henne, och däri ligger mitt ansvar. Jag är rädd för den smärta som skulle kunna ske - om något går snett… :(

#4 Tack för dina ord Rithwa, det känns som om de kom från hjärtat. Jag minns hur sprudlande glad du verkade när du berättade om bebisarna och hur det var med smått i huset sist vi träffades på utställning :)

Jag har ryckt upp mig nu, jag måste försöka se positivt istället för att oroa mig över allt som kan gå snett. Går det snett så är hon försäkrad, djurkliniken ligger 2min bort med jour, jag har stöttande erfarna uppfödare i närheten som kommer vilken tid på dygnet som helst. Puh, jag tror väl det ska gå vägen ändå :)

Det klart det går vägen!! Och mer än så! Dessutom, med den backupen du har och med djursjukhus som granne, haha, hur ska det kunna gå fel?

Lycka till!