Jag kanske ska börja med att svara själv. Frågeställningen kommer sig av att en uppfödare för ett par år sedan sa att dennes uppfödning var dennes arv, det denna uppfödare kommer och vill lämna till eftervärlden. Själv kan jag inte säga att jag riktigt kommit till den punkt att jag känner att "det här är vad jag vill lämna efter mig". Jag har andra livsambitioner, och i enlighet med Jenny Fröléns slutsatser i hennes C-uppsats där hon kommer fram till att kattuppfödning inte bara är en hobby utan en livsstil, har jag kommit fram till att kattuppfödningen ska få ta en mindre roll i mitt liv de närmsta åren. Mitt mål med uppfödningen har varit att försöka bidra till variation och bredd, låg inavelsgrad och vackra katter med bra temperament - jag vill göra de nya ägarna till lyckliga familjer. Och jag trodde att mitt mål var att lämna efter mig något som andra uppfödare kan bygga vidare på, men jag märker själv att jag inriktar mig på sällskapsköpare och har dem som målgrupp, och det känner inte är ett tillräckligt starkt skäl att fortsätta föda upp. För mig! För andra kan det absolut vara det. Jag tycker nog att avel handlar om planering och att efterlämna sig något som andra kan bygga vidare på - driva aveln framåt, inte producera avkommor. Bidragande till detta är ju att jag fått jättekullar, och därför lämnat efter mig många avkommor, utan att för den sakens skull faktiskt komma så långt framåt i (min egen) aveln.

Hur känner ni i ämnet?

Mitt mål är att förbättra typen på våra långhår och nakenkatter (Peterbald) så att de är identiska i typen (frånsett hårlaget) som siameser och orientaler. 

Ett svårt mål och säkert ej möjligt att uppnå, men jag vill hjälpa till en bit på vägen genom att offra min tid och (massor av) mina pengar.

Jag har också fått förmånen att få ta över flera av S*Vildbackens gener och vill bevara hennes långt komna arbete åt eftervärlden genom att avla vidare på hennes katter i samråd med henne, för att hon kanske en dag ska starta sin uppfödning igen?

Jag föder såklart upp många "sällskaps-avkommor" på vägen dit, men så blir det ju om man vill nå sitt mål. Att vara uppfödare är ett otroligt långsiktigt arbete och jag tänker inte ge upp!

Jag har ju förmånen att ha vuxna barn och jag har levt ett händelserikt liv fram tills nu med många olika hobbys, yrken och engagemang. Det gör att jag nu känner att jag har tiden som krävs, mitt enda orosmoln är vad som skulle hända om jag blir akut sjuk då jag är ensamstående.

Bra ställd fråga, nyfiken på svaren! Själv är jag inte uppfödare men ville bara gärna höra om det finns en länk till Jennys uppsats? Låter jätteintressant, skulle jag vilja läsa!

Kan bara hålla med #3, mycket intressant tråd och informera gärna om var man kan ta av uppsatsen.

Jag föder upp för att kattungar är så söta! 😉 Ehm.. nej då, jag får svara när jag har lite mer tid. Intressant fråga!

När min man och jag började föda upp siameser ville vi att alla ska ha så underbara siameser som vår Leroy var. Det vill vi fortfarande. 🙂

Hans dotter Jossan blev vår första queen. Jag testade så gott jag kunde allt med hans och hennes hälsa när vi började föda upp och senare. Jag fick mycket hjälp från Jossans uppfödare. Jag var så oerfaren, och fortfarande är, men läste mycket och lyssnade på goda råd. Jag försöker lära mig mer varje dag. Vi alla bygger vår uppfödning på andra uppfödares arbete och är bara en del av den hela kedjan.

Nu har jag några mål:

- få rasen tillbaka på kartan och göra den till en av de mest populära raser i Sverige/Norden (ja, jag vet, det är ambitiöst). 

- jobba för rasens hälsa och bra djurhållning

- samarbeta med andra uppfödare och föra oss närmare. Vi må ha olika mål var för sig, men vi når dem snabbare tillsammans

- njuta i sällskapet av våra underbara pälsbarn och fortsätta föda upp trevliga, speciella och vackra katter som andra får lika mycket kärlek och glädje ifrån så som vi får från våra siameser. Vi föder upp familjemedlemmar, det ska vi aldrig glömma. Det innebär ett stort ansvar.

Jag har ett par andra mål som jag inte vill skriva om just nu, men de kan bli spännande i framtiden.

Det gör ingenting för min del om vi får kullar sällan och om vi gör en eller flera pauser. Man kan göra mycket för rasen på andra sätt också.

Mitt mål just nu är att föda upp snygga katter som jag och andra kan njuta av i många år utan att behöva lägga en förmögenhet på veterinärkostnader. Sammanfattar väl ungefär allt. JAG vill njuta av dem, den kärlek de ger mig, den kärlek de ger sina nya ägare och såklart glädjen när de vinner - och andra också tycker de är vackra. Sen vad jag tycker är vackert är en helt annan femma. Vi har alla olika preferenser och jag har sett flera i mina ögon "perfekta" katter genom åren som jag har någonstans i bakhuvudet när jag väljer linjer, exteriör och avelsmaterial. Men målet är liksom att föda upp katter som man får njuta av både själsligt och öh, ögonfröjdas av? Haha.

Jag har flera mål men de mest primära är att bidra med något bra till avelsbasen, att bidra med bredd genom kombinationer med låg inavelsgrad och att kanske inte använda katter som finns i de flesta stamtavlor i dag. Ingen lätt uppgift dock med tanke på allt annat som ska passa. Jag ställer höga krav på de djur jag avlar med och på annat som ska stämma och har hittills bara haft två kullar där jag behållt en hona ur varje kull, planen var väl från början att snabbt inleda ett samarbete med andra uppfödare som delar min syn på avel, djurhållning och på katterna som individer, men så har det inte blivit hittills utan de andra ungarna jag har fött upp är bortskämda sällskapskatter. Ett annat mål är ju även att andra ska få upp ögonen för våra underbara raser och få njuta av dem. 

En förutsättning för att jag ska kunna fortsätta min avel är dock att jag kan inleda ett samarbete med någon jag litar på och som litar på mig. En annan småskalig uppfödare eller en fodervärd. Detta eftersom jag inte vill omplacera mina älskade kastrater för att få plats med fler avelskatter. 

Jag har haft siameser och orientaler i hela mitt liv och började fundera kring avel ganska tidigt, för mig handlar det ju om att man vill föra bra egenskaper vidare och förbättra sådant som är mindre bra, lättare sagt än gjort givetvis, naturen har alltid sista ordet. En del av familjens katter har varit lite försiktiga och lättstressade. Dessa katter gillade jag lika mycket som de som var mer framåt men tycker inte att deras temperament var så rastypiskt kanske utan har väl alltid haft som mål att så gott jag kan, föra vidare det temperament som jag anser mer rastypiskt det vill säga katter som är trevliga, nyfikna, orädda, framfusiga och glada. 

En mycket intressant fråga som sagt, och något man borde fundera över oftare.

 Veldig spennende tråd 🙂

 Jeg har jo også flere mål,men hoved målet mitt har alltid og vil nok alltid være å avle siameser med kun siameser i stamtavlen. Det vil si FIFe siameser (min 9 gen) Jeg elsker rødt og padder og de har alltid vært en del av mitt avlsarbeide. Et av mine langsiktige mål er å kombinere den amerikanske siameserens eleganse med den europeiske (Engelske) siameserens flotte hode.Jeg elsker CFA typet siamesere også og har også en drøm om å kanskje finne en til i fremtiden.Jobbe litt med de fire hovedfarger også. Ikke bare rødt og padder 🙂

Men det tar tid ,et steg frem og mange tilbake. Man er absolutt avhengig av å ha noen å samarbeide med for i det hele tatt å kunne komme videre i avl sammenheng synes jeg. Spesielt når vi (og som de aller fleste i Norge /Sverige ) ønsker å holde oppdrettet på et lite hobby nivå.

Slänger in en relaterad fråga, hoppas du inte misstycker TS. 

Vad kom först, katterna eller avelsplanerna? Alltså, hur mycket erfarenhet av rasen hade ni innan ni tog beslutet att föda upp? Kan man ha genomtänkta mål med sin avel utan att först ha lärt känna rasen?

#10
Jag hade SIA/OSH i 14år innan jag valde ta en kull på Smilla. 🙂
Här vinner alltid katterna över avelsplaner. Även om det är spännande och lärorikt med avel.

#10 

Jeg har nok alltid hatt en drøm om å drive med oppdrett men rasen brukte jeg tid på å finne frem til. Jeg kjøpte min første rasekatt da jeg var 16 år. En Perser kosekatt😃  Ikke helt i samme gate som siameser ( vi hadde også en perser til senere) Men jeg tror også det var noe av grunnen til at jeg begynte å interessere meg for siamesere. Det sosiale,væremåten og ikke minst aktivitetesnivået ❤️

Jag hade först en oriental till rent sällskap, sen en fertil hane på halvfoder och min första hona valde jag med mycket eftertanke till avel. Så mycket att det blev en import med linjer som än idag är väldigt ovanliga :)

Jag köpte Tanten och då sa uppfödarna "det är synd att hon och hennes gröna ögon får gå i avel", så vips. Idag hade jag inte tyckt att det var en bra idé, även om utfallet blev bra. Tanten är en fantastisk katt, och hennes son också…