Allmänt kattprat

Veterinärvård

2014-01-30 15:37 #0 av: AngelsCo

Som ni kanske vet... Jag har alldeles nyligen fått hem min nyopererade kattunge som hade en tarminvagination. Jag är egentligen kritisk till att man gör så stora ingrepp på så små djur, men nu är det gjort och vi får göra vad vi kan för att ha nu ska överleva och må bra. Vill ni veta mer finns det mer info på katteriets facebooksida.

Nu undrar jag hur långt ni är villiga att gå för att rädda en kattunge eller en vuxen katt. Hur mycket tid, ork, pengar och veterinärvård skulle ni vara beredda på att ge för att få katten att överleva? Och då realistiskt... Är det realistiskt att genomföra vilken operation som helst? När måste man släppa taget? Är och ska kostnad vara en faktor?

Anmäl
2014-01-30 15:51 #1 av: VildaVittra

Jag drar min gräns när det börjar handla om mig och det inte längre är för kattens skull. 

Jag skulle inte behandla cancer med cytostatika, jag skulle inte låta en katt genomgå en större operation. Sannolikheten för att katten ska bli frisk ska vara hög, så jag väger in ålder, kondition och grad.

Som exempel skulle jag inte behandlat ett benbrott på min 24-åriga katt, däremot på en ung.


Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Anmäl
2014-01-30 15:57 #2 av: kalindas

Kan jag få en garanti att djuret kommer bli helt frisk så kan jag nog betala hur mycket som helst. 
Men där det är risk för återfall, ålder på djuret och väldigt långvariga rehabiliteringar då säger jag stopp.

Har det problemet med min hund nu som har problem med ryggen. Han har skevt bäcken och om det är en nerv i kläm eller det är diskbråck är svårt att veta. Det enda är att han har ont och reagerar därför hårt mot både andra hundar och katter.

Just nu går han på rehabilitering och har samtidigt dyra mediciner som han äter för ev. nervsmärta och inflammation.
Dock händer inte så mycket och då har jag två valmöjligheter. Det ena är att CT röntga honom (15000kr) om förhoppningsvis hitta felet. Dock är det inget som säger att det gör någon skillnad utan jag får bara ett svar på att han har en skada. Men OM de då hittar en skada och den går att operera, så innebär det ännu flera månader av rehab, han får inte gå i trappor, inte leka och sen är det ingen garanti på att det blir bra i slutet i alla fall.

Så här har jag bestämt mig. Blir han sämre om ett tag efter rehabiliteringen, så kommer jag inte behandla honom (bortsett från medicinskt och massage). Han ska inte behöva utstå mer smärta och inte få springa och leka. För han förstår inte vad som händer. Men förhoppningsvis så kan han leva ett långt liv med lite stel rygg och ändå må bra. 

Detta gäller i lika stor mån katterna. Skulle aldrig få för mig att stänga in en katt i en bur en längre tid, för att läka något. Eller OK, om det är en katt såsom Smilla var som inte led av det, då kanske det hade gått. Men som min huskatt Isak, det hade aldrig gått och hade gränsat till djurplågeri.
Hade inte heller opererat för juvertumörer eller andra elakartade tumörer. 
Känns som jag måste gå efter hur djuren mår och hur mycket man tror de klarar. Skulle aldrig behålla ett djur för min egen skull.


Anmäl
2014-01-30 15:58 #3 av: tuska

 Det är en mycket svår fråga. Opererade en 8 veckors gammal katt för det samma, den överlevde 2 dygn efter OP, Jag fick medelande att andningen blivit sämre och då sa jag bara att då avslutar vi här. Katt nr 2   9 veckor gammal  fick samma diagnos och där sa jag att % för överlevnaden är så liten så han fick somna, där blev det ingen op. Veterinärerna tyckte jag tog bra beslut båda gångerna och det kändes bra.

 Om en äldre katt ( inte lastgammal) som blir sjuk  gör jag nog allt som står i min makt för.  Är glad åt mitt sparade kattkonto som kommer att vara till hjälp.   Men är det en livslång behandling av katten som skulle påverka den negativt, då skulle den få somna också.  Har i Våras - hösten tagit bort 3 svårt sjuka gammelkatter och det är jobbigt, men ibland är det ett måste.

Anmäl
2014-01-30 16:08 #4 av: Em_

Är inne på #1 spår. Väljer man operation för att slippa förlusten och sorgen eller för att kan katten få många friska år efter operationen? 

Pengar måste få spela roll tycker jag, i alla fall om man inte är ekonomiskt oberoende. Jag har en ordentlig buffert i fall det skulle hända mina djur något. Däremot skulle jag inte ta lån för veterinärvård. Jag skulle inte dra ner alla andra utgifter till ett minimum bara för att medicinera ett djur i flera år. Ett par månader absolut, men inte år. 

Anmäl
2014-01-30 16:20 #5 av: Attacks

Der er ingen fasitsvar på det. Man gjør sine valg i beste tanker for katten. En operasjon er ikke smertefri ( men det er jo ikke keisersnitt heller), men kan den gjøre godt og man har råd med det - så tja. Noen ganger råder hjertet, andre ganger hjernen - noen ganger begge. 

Nå har ikke jeg operert noen med tarminvigasjon,men  jeg gav jo min Sushi en sjans - om noen av dere husker min lille brunpadde osh som brakk benet.  Det var mye penger som gikk med da, selv om så klart forsikringen også dekket opp til 45K . Det var en skammelig sterk katt som ikke led noen særlig nød under prosdyren - selv om katter er flinke til å skjule smerter. Men min Sushi hadde nok også høy smerteterskel.  Det triste var etter vellykket operasjon og noen mnd senere  - så brakk hun opp samme skade igjen :-(  Da ville faktisk den vetrinær som opererte gjøre det enda en gang!!! Men da satt jeg foten ned. En gang for katten ja, men ikke talom om min unge katt skal gå med svær fixarator lårbenet i flere mnd til. Hun fikk en sjans, og da valgte vi å ta farvel.

Skulle vi oppleve benbrudd igjen, så kommer det helt an på skaden/ omfanget om jeg vil utsette en katt for det samme. Jeg lurer mange ganger på om amputasjon på Sushi ville vært bedre - men det er for sent i dag.

Uansett valg, så gjør man dem av kjærlighet til katten - ikke for eget velbefinnende - for er det bassert på det  - så får det ingen respekt hos meg.   ( Ikke ment til deg Sandra, altså. Men tenker dem som fikser og styrer mer enn hva godt er.) :-)

Anmäl
2014-01-30 16:43 #6 av: MissMaven

Pengarna skulle inte spela någon roll för mitt beslut, och inte heller någon insatts som skulle krävas från min sida (tid för vård av katt, ev rehabilitering och liknande) men ev smärta, prognos, livskvalité efter och under behandlingen - ja, de skulle vara bidragande faktorer för mitt beslut.

Men, det är svåra frågor och det beror på, det är inte svart och vitt.

#TS, jag hoppas, hoppas att din kattunge återhämtar sig helt!

Jelena - Moderator & Medarbetare Siames IFokus

Anmäl
2014-01-30 17:09 #7 av: Missannas

Intressant och mycket svår fråga, har stundtals funderat över detta, var gränsen går. Det finns nog inga generella svar, man får avgöra från fall till fall med hänsyn till samtliga omständigheter. Avgörande för mig är prognosen i förhållande till det lidande operationen/behandlingen och rehabiliteringen innebär. Alltså hur stort lidandet är för katten under och efter behandlingen och hur stor chansen är att katten överlever och återhämtar sig och får fortsätta leva ett liv med livskvalitet efteråt. Sedan måste man även ta hänsyn till katten som individ, olika individer har olika förutsättningar vilka i sin tur påverkar inte bara lidandet utan också prognosen.

Att beslut ska fattas utifrån kattens bästa är för mig en självklarhet, man måste våga ifrågasätta om det man väljer är bäst för katten eller för en själv, för att man till exempel ska slippa må dåligt över att ha beslutat att låta katten somna in. Min uppfattning är dock den motsatta, nämligen att många djurägare här i Sverige tar ganska lätt på avlivning och att detta motiveras med att det är det bästa för djuret, som någon slags allmängiltig utgångspunkt.

Bara för att klargöra, naturligtvis är inget av detta riktat till dig Sandra. Jag hoppas innerligt att din kattunge tar sig igenom detta och får leva ett långt, friskt och lyckligt liv. Att allt han går igenom nu kommer vara värt det.

Anna - Moderator & medarbetare Siames iFokus

Anmäl
2014-01-31 05:20 #8 av: Nebel

Angelägen men oj så svår fråga!
Det är svårt, om inte omöjligt att tänka helt rationellt i dessa svåra valsituationer men jag hoppas och tror att jag så långt det är möjligt försöker se till vad som blir bäst för katten. Jag kan nog tänka mig att gå rätt långt i alla hänseenden MEN jag håller verkligen med om att både prognos OCH det eventuella lidande som utredning/behandling & rehabilitering kan medföra måste övervägas noggrant.

Jag har lyckligtvis ännu aldrig behövt välja bort någon insats i samband med sjukdom/skada pga kostnad. Tror dock att det finns en ekonomisk gräns även om jag inte vet exakt var den går (och den kan ju variera under olika perioder i livet). Kände tex att jag var väldigt nära någon sorts gräns (och ibland kanske klev över den ;) under åren då jag hade problem både med mina katters och min egen hälsa.

#TS
Hoppas avslutningsvis att din lilla knort repar sig fint och får ett riktigt gott kattliv!

Anmäl
2014-01-31 09:04 #9 av: carinbrack

Tux var första gången som jag INTE valde att operera, och jag är fortfarande inte säker på att jag gjorde rätt. Men kanske tänker jag mer på oss än på katten då. 


För mig, som inte har några större veterinäriska kunskaper, är det svårt att gå emot veterinären. Om veterinären antytt att hen tyckte att det var nån liten vits att operera Tux hade jag valt det, men nu avrådde de så stenhårt. 



Anmäl
2014-01-31 12:19 #10 av: amandahurtigh

Svårt, jag vet inte själv hur jag skulle göra!!
Det är lätt att säga nått, men om man handlar så i situationen är frågan...

Jobbigt i alla fall!!

Anmäl
2014-01-31 15:35 #11 av: AngelsCo

I Tux fall var han mycket sämre än Gabriel var, och min veterinär ger Gabriel en dålig chans. Jag tror och tycker att du gjorde rätt, fast jag vet hur svårt beslutet är. Gabriel opererades, och jag vet fortfarande inte om jag gjort rätt val eller om han inte borde fått vakna ur narkosen. För så ont som han haft, och så dåligt som han mått...

Jag och veterinärer har konsekvent olika åsikter om väldigt många saker, men när veterinären ger så dåliga odds som är vid tarminvaginationer... Då lyssnar även jag. Det finns ett par saker som har riktigt dåliga odds.

Pengar får spela in i min värld. Jag kan inte med gott samvete skuldsätta min sambo och mig med för många tio-hundratusen för att rädda ett djur med dåliga prognoser, men jag har buffert och en helt okej tilltagen sådan, jag har försäkringar på alla djuren och jag gör allt jag kan för att slippa hamna i situationen där det handlar om pengar vs liv. Det är inte okej. Mina beslut fattas utifrån vad jag tror är möjligt och rimligt.

Anmäl
2014-02-01 10:57 #12 av: carinbrack

Sandra: vad skönt att Tux var sämre, såna där tankar är ju rätt plågsamma. Han var ju så hemskt dålig, har aldrig sett nån katt vara så sjuk och fortfarande vid liv, så jag vet ju egentligen att det inte finns en chans att han hade klarat det. Men sen smyger tvivlen sig på... Om det första veterinären upptäckt invaginationen är det ju en annan sak, då hade han haft en chans och då hade vi helt klart valt operation.

Anmäl
2014-02-01 21:39 #13 av: AngelsCo

Gabriel var sjuk, absolut, men han lekte och klättrade fortfarande, trots invagination. Han var uttorkad, och kräktes av all mat. Men han var för pigg. Vi trodde inte att det var en invagination, just för att han var så pigg. Jag tror att det var därför min veterinär opererade innan hon kontaktade mig. Hon tog bort mellan 25-30 cm tarm, och vi vet inte hur det kommer påverka hans framtida liv. Gabriel såg otroligt mycket sjukare ut efter op än innan. Det gör mig tveksam till att det var i hans bästa intresse. Sen blev den här operationen långt ifrån så dyr som jag trodde. Plus att försäkringen täcker en del. Tack gode Gud för försäkring

Anmäl
2014-02-02 09:10 #14 av: kalindas

#13

Håller tummarna att han återhämtar sig och får ett fullgott liv! Glad

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.