Avel & genetik

Stoppa en linje.

2013-12-11 21:09 #0 av: kalindas

Vad krävs för att du ska välja att stoppa en linje i din avel?

Är det ärftliga sjukdomar (t.ex. pyometra), mentala problem, problem med förlossning (svaga värkar, öppen buk, flatchest osv...), hjärtproblem i kullen, höftledsfel, FIP (svagt immunförsvar)  
Exteriöra fel: Ej rastypisk, ögonfärg, knickar, sternum, saknad av tänder? 

Eller kanske något jag inte nämnt. Hade varit kul att veta hur ni tänker. Glad

Frågan är till uppfödare i första hand. Men även icke uppfödare får komma med tankar om vad de tycker är fel att avla på.

Anmäl
2013-12-11 21:15 #1 av: kalindas

Jag stoppade Smillas linjer delvis pga. hennes problem med pyo och då hennes dotter fick pyo första löpet så kändes det som att där tar det stopp. Sen hade hon ett underbart sätt mot mig, men flertalet av andra fick knappt se henne och i kombination med fel hanar blev resultatet inte bra.
Jag tror på att livmodersinflammation (pyo), går i arv i vissa linjer och att man bör fundera på hur bra dessa katter är att behandla om och om igen och sen ta kull på. Man kan ju funderar på hur immunförsvaret mår av detta...
Sen kan pyo såklart dyka upp ibland även i sunda linjer, men när det kommer katter i flera led samma problem då undrar i alla fall jag.


Anmäl
2013-12-11 21:33 #2 av: Mezzoluces

För mig är det viktigt att mamman har bra förlossningar och är bra mammakatt och är lättgödd och en sund katt. Pyo är jag livrädd för... Jag tänker nog att framförallt saker som är smärtsamt för katten är min prio ett att hålla mig ifrån (man mår ju själv så sjukt dåligt när ens pälskling har ont) dålig ögonfärg är jag inte rädd för då detta kan rättas till. Sternumskrok är jag inte heller rädd för då det för mig inte visats att det är något mer negativt än ett skönhetsfel.
Tandköttsinflammation ryggar jag för... Och svansknick är jag nog lite försiktig med beroende på hur den har uppkommit och var den sitter.

Anmäl
2013-12-11 21:39 #3 av: Garmabias

Jag skulle definitivt stoppa en linje av varje enskild sak/anledning som du nämner Kalindas. Möjligtvis kunde jag tänka mig att försöka uppväga "fel" ögonfärg och vissa exteriöra brister genom att para denna katt med en katt utan samma brister.

Anmäl
2013-12-12 01:17 #4 av: [idaskoog]

Jag anser att sjukdomar över lag är det man ska akta sig mest för,skönhetsfel som ögonfärg,pälslag,sternumkrock går att väga upp med en bättre typad hane. Om man t.ex. har en hona som har speciella linjer men som har en sternumkrok/daskig ögonfärg men är perfekt på alla andra sätt så skulle jag kunna tänka mig att finna en hane med mycket bra ögonfärg för att få större chans till bra avkommor. 

Sjukdomar är jag väldigt sträng emot, jag vill avla på en frisk och sund ras och vill absolut inte använda honor där mormor,mamma,dotter har pyo eller det konstant uppkommer navelbråck osv. Det förstör för hela rasen att avla på sjuka individer. 

Med andra ord om man måste välja: "Hellre en frisk och ful katt än en snygg och sjuk katt" Skrattar

Anmäl
2013-12-12 08:56 #5 av: kalindas

#4
Håller med. :-)


Anmäl
2013-12-12 14:49 #6 av: tuska

 Jag måste fråga er, tror ni att det är dåligt immunförsvar med en hona som får PYO ?    Jag tror Pyo och juvertumörer  orsakas oftast av p-piller som vi stoppar i våra honor, därmed blir det en hormonbalans som inte heter duga.  Bara min teori. 

 Få se hur länge det går innan hanarna som får sina hormon chip reagerar med sjukdom, det är bara en tidsfråga.

 Vi har kostens betydelse när det gäller både tänder och njurar, inte att glömma.

  Hjärt problem är jag mera rädd för, har tagit ur två katter ur aveln med blåsljud, en inköpt hane, samt en ur min egen kull. De lever gott som gamla sällskapskatter och diagnosen på deras hjärtan är ställd.

 Knickarna, Skönhetsfelen dyker upp hos den bäste.


Anmäl
2013-12-12 15:49 #7 av: grandma

Vad säger ni uppfödare om temperamentet då? 


Anmäl
2013-12-12 16:57 #8 av: tuska

 Jag har nu haft många siameser/orientaler och ingen av dem skulle jag säja har haft fel på sitt temperament och alla har dom varit olika i sitt att vara, ingen av dem har jag kunnat påstå haft fel på  temperamentet. De är alla olika individer och det är det som är så härligt med dessa djur. En del är jätte envisa, en del mycket nyfikna, en del struntar i hela världen, de uppfostrar även varandra.  Mycket av deras sätt att vara, beror ju på vilken miljö de växer upp i.  Aggressiva griniga är väl inte rasen i sej, så att man ska behöva plockar ur dem ur aveln av den anledningen, det är nog mycket ovanligt. Att rasen " låter" hoppas jag ingen tror att det är temperamentet  det är fel på  =).

 Om rasen inte sen tycker om alla som kommer hem och hälsar på som uppför sej lite konstigt och stökigt utan går undan, eller kanske de inte gillar utställningar, det har jag full förståelse för inget jag skyller på deras temperament. 

Anmäl
2013-12-12 17:27 #9 av: kalindas

#6
När en hona som inte ätit p-piller får pyo vid första löpet och hennes mamma hade återkommande problem med livmodern så blir man skeptisk om det "bara" är p-piller som är boven. Även Biancas halvsyster Saga fick pyo första eller andra löpet, de hade samma pappa.

Vet att när coronahysterin var som värst så diskuterades det om att coronaviruset kunde vara en orsak till det stora antalet livmodersinflammationer, men det kom väl aldrig fram några konkreta bevis. Men visst skulle ett litet känsligt immunförsvar kunna visa sig i pyo, lika gärna som att viruset inte måste bryta ut i FIP varje gång.

Men oavsett vilket. Vis av erfarenheten så skulle jag inte fortsätta hålla på att behandla en katt gång på gång om den får pyo. Kan vara OK att behandla en gång, men skulle det dyka upp vid varje löp eller flertalet avkommor får det, så hade jag nog slutat använda den katten i avel.

#7
Ang. temperament så är det viktigare än man tror. Parade Smilla (som var en underbar katt mot mig, men något feg och gömde sig vid besök) med Jackson (livlig högljudd och mycket nervig, gick nästan på tå och pejlade området) i övrigt ganska social och en härlig katt.  
Två kattungar blev det efter dem. Alvin var en liten mespropp, otroligt söt men inte speciellt modig. Lik sin mamma.
Alva som nu bor hos mina föräldrar är en skränig (aldrig hört en katt jama så innan), extremt nervig och orolig katt. Älskar mamma till döds, men är livrädd för min pappa. Hon har ärvt ALLA dåliga sidor hennes föräldrar har.
Har även haft andra kullar där man tydligt ser vad som gått i arv. Långsinthet, glädjen att jaga de som är svagare och krävande svartsjuka med mera...

Men nu när jag äntligen har en katt (Ellie) med ett fantastiskt temperament och psyke, så blev det inga ungar då jag valde kastrera. Ledsen

Anmäl
2013-12-12 17:53 #10 av: grandma

Jag måste nog själv säga att temperamentet är viktigt för mig och jag vet ju att siamesen är en gladlynt katt liksom burman men det finns ju alltid undantag och när de nedärvs så tycker jag det är viktigt att sluta avla på en katt där man märker att så sker, hur snygg katten än är.



Anmäl
2013-12-12 18:28 #11 av: kalindas

#10
De gamla katterna jag hade kastade sig över besökare. Spokie brukade stå i hallen och hoppa upp på axeln på besökarna. Även Ecco och Holly väntade vid dörren.

De jag har nu är det i första hand bara Ellie som kommer fram frivilligt. Elliot sitter ofta och surar i ett hörn men blir han klappad så är han social han också. Skatan var väldigt social och vaktig som kattunge, men ändrade sig när hon blev fertil. Börjar bli mer framåt igen nu och kommer gärna om en besökare sitter still länge nog. 
Saga gömmer sig och det kan ta upp till en timme innan hon kommer fram. 
Smilla, när hon levde, såg man knappt skymten av de första åren bortsett från när hon var dräktig och ville visa magen för besökare.
Hon älskade bli beundrad!
Sista åren låg hon kvar i sängen och kollade på de som kom på besök. Men det skulle aldrig falla henne in att gå och hälsa.

Så skulle jag avla så har jag en lista av kriterier som min honkatt borde ha för att jag skulle avla med henne. Både mentalt och fysiskt, sen ska man "bara" hitta en hane så stärker de sämre sidorna.


Anmäl
2013-12-12 19:02 #12 av: tuska

 #11  Dina katter som du har nu, kanske du inte har slängt i fånge på folk som kommer innan för din dörr. Kanske dina gamlingar lärde sej det själva, att det va trevliga människor som kom.  Mina få besökare skulle bli livrädda om en av mina katter gjorde så  =)  jag tycker du berättar om fina förståndiga katter som du har och haft, med olika sätt att vara, inte några med dåligt temperament och de skulle säkert gå bra i avel om de nu varit friska. Har man många katter måste man ha utrymme åt dem det tror jag stenhårt på, så de kan få dra sej undan när de känslorna för dem dyker upp.  Även våran ras har det behovet.

 


Anmäl
2013-12-12 19:31 #13 av: kalindas

#12
Fina och friska är de. Men precis som människor har personligheter så har ju katter det. Alla är inte hypersociala som mina gamlingar var. Eller som mina föräldrars andra siames Emil som möter alla i dörren med rest svans och går morrade emot dem (där kan vi tala om att skrämma folk Skämtar).
Men jag tycker inte det är bra reklam för en social ras, när katten gömmer sig under en säng i flera timmar, om katter kommer fram och besökaren rör sig så springer katten iväg så att den halkar i svängarna. Detta är en katt som aldrig blivit skrämd.

Sen katter som kommer fram efter en stund och är lugna och harmoniska. Det tycker jag inte är fel och mina jag har nu är sådana. Glad

Anmäl
2013-12-12 21:01 #14 av: tuska

  Jag har både katter som springer undan och kommer fram till folk, de som är kastrerade upplever jag som att de inte blir så nyfikna utan går undan eller springer undan, dom behöver inte idag bjuda till att vara så jädrans trevliga och goa åt folk, så ser jag på mina katter. De som är fertila är mera fjäskiga och ska stryka sej på allt och alla, kolla läget i folks ansikte, kolla varje millimeter på kläder ifall det kan vara nå som lockar sinnena.   

 Jag minns en kull jag hade de va jättegoa kattungar och mamma Bina oxå. Det kom spekulanter med vilda barn med stor sannolikhet några med diagnosen ADHD. En ca:10 åring gallskrek av rädsla för kattungarna, ungarna som va 5 st rusade under en soffa, mamma katt satt på vakt bredvid.  Det blev ingen som blev tingade av dem, för tydligen ansåg de dem ha dåligt temperament.  Glad va jag för det. Det kan vara lite svårt att som kattunge komma från en lugn uppväxt till ett livligt hem, alla kattungar klarar inte det, man kan ju inte klara allt här i världen. Som säljare av kattunge har man stort ansvar att katten hamnar rätt och att den kan utvecklas normalt, som den individ den är och blir. katter kan ju inte älska alla =)

Anmäl
2013-12-12 21:36 #15 av: kalindas

#14
Självklart är det så! Hade inte sålt till en så rörig familj även om mina katter var hypersociala. Har man lite blygare katter är det viktigt att de kommer till rätt hem.
Det ska såklart vara stora förändringar i det mentala för att man ska stoppa en linje. Men viktigast är att man har en tanke bakom aveln. Glad

Anmäl
2013-12-12 23:57 #16 av: tuska

 ja det va det jag ville ha fram Elisa, stora förändringar i den mentala hälsan för att man ska stoppa en linje.

 Många uppfödare har fått tillbaka sin unge för att den va inte så rolig och bra, som dom förväntat sej,. jag själv fick tillbaka en unge som  karln i huset fick panik av, den förväntades skulle sitta snällt fån ett klätterträd när natten infann sej. Flickan fick ett helvete första dygnet när gubben bara talade om att  katten ska tillbaka.  Han fick grus i sängkläderna av kattens stressade fuktiga tassar och trampdynor. UT skulle katten i all hast från hans hem och de kom tillbaka med en överlycklig glad katt. De måste ha startat tidigt på morgonen för de va hos mej redan kl 08 och hade lång resväg  Tösen tog sin far med för att överlämna katten tillbaka. Den som hade sand i  sitt underlakan skakade av det och skulle sov.  Jag hade inte lagt undan betalningen för kissen och de fick sina pengar tillbaka och jag fick min glada, katt tillbaka. Mannen i huset jobbade alltid hemifrån och katten behövde ej vara ensam och planer på katt nr 2 fanns.  Nu finns min kissen i vilhelmina med andra katter och är the King det kan jag lova.

Anmäl
2013-12-13 13:36 #17 av: S*Cupcakes

Det absolut, absolut vanligaste problemet, och orsaken till pyo är e-coli.  Och det har inte med hormoner, linjer eller något annat hokuspokus att göra. E-coli kommer in på fel ställe och orsakar en inflammation.

De vanligaste är att man ger vanlig ab, som inte biter på e-colin. Och då kommer den tillbaka. Och då står veterinärer där som fån och påstår att katten behöver kastreras för att det är linjerelaterat och att katten kommer fortsätta få pyo. Det är ren bullsh*t.

Får en hona en flytning -

TA EN BAKTERIEODLING.

Och behandla det den drabbats av. Har den e-coli så försvinner pyon på första försöket (har haft e-coli pyo på unghona, en gång, aldrig mer).

Jag läser och ser så många gånger, honor som "får tillbaka pyo och nu är det bara kastrering som gäller". Jag anser, att det är varje enskild uppfödares ansvar att vara medveten om att man måste begära en bakterieodling för att få adekvat behandling. Annars kör veterinärerna sitt gamla race där de tror att livmodersinflammation kommer med storken och har med linjer att göra.

Anmäl
2013-12-13 15:05 #18 av: kalindas

#17
Håller med dej att det är superviktig att ta odling och ge katten rätt behandling. Blir katten frisk och inte får återkommande infektioner, så ser jag personligen absolut inget fel att använda katten i avel.

Men säg att din katt får en infektion fler gånger under sin livstid och oavsett om det är e-coli eller ej. Tycker du inte då att det känns fel? 
Det kan ju vara att katten då har lättare att drabbas av just infektioner och det är ju inte bra att behöva behandla om och om igen.
Hade du trots detta fortsatt använda denna katten i avel? Även om avkommor efter katten drabbas på samma sätt?
Skulle i alla fall själv fundera på om katten kanske var lite för "öppen" bak och därför lätt får in infektioner. 

Anmäl
2013-12-13 15:35 #19 av: S*Cupcakes

#18 Jag har aldrig behövt behandla mina mer än en gång när de fått adekvat behandling från början. Om man däremot inte tar odling och behandlar med olika preparat utan att veta vad som orsakar det så är det klart att det upplevs som att honan får återkommande infektioner, trots att det är samma som blossar upp igen pga undermålig behandling.

Anmäl
2013-12-13 15:51 #20 av: kalindas

#19
Har du sluppit det, så förstår jag att du väljer att inte stoppa en linje. För stoppa gäller ju de katter som inte behandlingen hjälper för. Glad

Anmäl
2013-12-14 00:00 #21 av: MariaGusselby

Min siameshona Nona som jag hade tidigare fick livmoderinflammation när hon gått på piller tre månader. Veterinären rekommenderade penicillin och sedan parning. Nona fick en jättefin kull med 5 bebisar, men några veckor (kanske 8) efter att hon fött började hon löpa igen. Jag tog då beslutet att kastrera henne, å det höll på att gå galet för livmodern sprack så illa att hon behövde blodtransfusion. Vetrinären sa innan parningen att infektionen var över men man undrar ju...

Anmäl
2013-12-17 00:35 #22 av: Wikrita

Nei, jeg tror ikke det er mulig å stanse en hel linje. Men før jeg sier noe mer om det, må jeg spørre- hva legger dere i begrepet "en linje"?Er en linje det at man kjøper foreldrekatter fra to ulike oppdrettere, og lar de parre seg, eller må man ha flere generasjoner av mamma- og pappakatt før man har en linje??.

Jeg for min del føler at først nå, etter 5 generasjoner med oppdrett av FW, har jeg " en linje", da har jeg hatt mammakatt i flere generasjoner, og et par ganger både mamma- og pappakatt.


Jeg mener at arvelige sykdommer må stoppes. Sykdom er ikke noe eksteriørmessig, sykdom er noe som kan gis behandling mot og muligens bli fullstendig frisk. Men om en unge i et kull, blir syk, er det ikke dermed sagt at alle ungene blir like syke.

For min del er jeg mest redd for HCM. Da jeg oppdaget at datteren til min 8 år gamle fertile hannkatt, hadde HCM og ble syk da hun var 4 år, bestemte jeg meg for å ikke bruke han eller låne han ut mer. Han skulle kastreres, men rakk ikke å bli det, før han også ble syk av samme diagnose. Jeg hadde da en frisk datter etter han, som ble gjennomsjekket over en lang tidsperiode (3-4 år)uten å vise antydning til hjerteproblem. Søsteren hennes, som hadde først blitt syk av HCM døde 4 mnd før faren ble syk og døde. Søsteren hadde fått en kattunge, som i dag er mamma, og de blir begge hcm-scannet en gang i året.

HCM er en sykdom som ikke kan kureres, og uansett linje eller ikke, jeg håper vi klarer å få luket ut kattene som har eller er bærere av HCM. Kattene har store smerter på slutten, og ofte tar vi dem for sent, fordi vi som mennesker må utsette avskjeden så lenge som mulig. Og ved å vente så lenge, gjør vi kattene våre ennå mer smerte, selv om intensjonen er god. 

Anmäl
2013-12-17 13:14 #23 av: Lejdet

För min del skulle jag "stoppa en linje" (antar att du menar flera generationer med återkommande problem/svagheter?) OM de har svåra födslar, ofta pyo, svåra tandproblem eller får frekventa missbildningar.

Jag har haft turen att ha honor som har haft lätta födslar och jag har bara behövt göra ett kejsarsnitt på 11 kullar.

Däremot hade jag i början flera kattungar med missbildningar såsom öppen buk och deformerade ben. Detta kan ju ha berott på eventuella infektioner för jag behöll hennes dotter i avel och hon har aldrig fått några defekta ungar förutom ett navelbråck.

För övrigt skulle jag verkligen stoppa en linje om det skulle visa sig att flera generationer har problem med temperamentet. För mig är sociala, människopräglade nyfikna katter a och o. Viktigare än utseende. 


Anmäl
2013-12-17 13:38 #24 av: Sploutt

#23 Vad gör man med sådana kattungar? Var det någon utav dom som levde vid födseln?

Anmäl
2013-12-17 13:57 #25 av: Lejdet

# 24 Den med öppen buk lade jag bara åt sidan och den dog själv efter någon minut max. Annars hade jag tog tyvärr fått slå ihjäl den men jag har hittills inte klarat att göra det själv... det är svårt när man bor på landet 5 mil ifrån närmaste veterinär hur man ska avliva. De med skelettmissbildningar har avlivats hos veterinär när de var lite äldre och man insåg att det inte skulle rätta till sig. En var född utan ledband i alla leder och vid obduktionen visade det sig att den även hade missbildade njurar, lever och bukspottskörtel. Den blev fem veckor och det är alltid svårt att ta det beslutet Ledsen

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.