Allmänt kattprat

Att skaffa en kattkompis eller ej?

2013-04-23 22:01 #0 av: Nebel

Varning, här kommer ett långt och rörigt inlägg....

I fredags var det ett år sedan vår älskade Doyan fick somna in pga oförklarlig sjukdom. Hon var den godaste goda lilla majsa och hon saknas oss! Trots sorgen och saknaden har jag under senare tid allt oftare hamnat i tankar om en eventuell ny katt i familjen. Är dock fortfarande vankelmodig och rädd. Har rådgjort med (läs tjatat sönder ;) min uppfödare och nära & kära men skulle även uppskatta era kloka åsikter! 

Min osäkerhet beror på att jag och min älskade Samuelgosse förutom Doyan även tidigare tvingats vara med om att två små kattungar lämnat oss i allvarlig och akut sjukdom. Samuel var ju fortfarande liten vid de två första förlusterna och han reagerade mycket starkt med separationsoro, magproblem och nedstämdhet. Han ratade  tom de kända personer som ställde upp som kattvakt när jag jobbade efter ett tag. Ja, det var liksom aldrig något att tveka över, skulle jag kunna ha kvar Samuel så var det en kattkompis som gällde och det relativt snart. Trodde knappt att mitt hjärta skulle klara mer men vågade en tredje gång med stöd av min fina uppfödare ta över en av hennes vuxna honor, HjärtaDoyan Hjärta.  

Vi hade lyckan att få ha Doyan hos oss i fyra år. Under denna tid utökades även familjen med huskatten Måns. Samuel är, som de flesta långnäsor, en väldigt sällskapssjuk gosse. Måns som är en hittekatt förstår inte alls vitsen med kattkompisar för utom att jaga några varv när lusten faller på. Han är inte alls aggressiv men "talar tyvärr inte kattspråk" och kan därmed vara alldeles för på eller av i relation till Samuel. Killarna har aldrig bråkat på allvar men det är i stort sett dagligen lite käbbel, jagande och jolmande. Ibland verkar Samuelgossen tycka det är roligt men oftast verkar han främst tycka att Måns är lite jobbig och läskig. När jag är med kan de jaga samma vippa, ligga på varsin arm och mysa osv. Det verkar inte förekomma något gruff när jag är borta dagtid. 

Samuel har inte reagerat lika starkt som vid tidigare efter Doyans bortgång. Han har ett stort behov av närhet men verkar ok i övrigt. Inga allvarliga stressreaktioner tack och lov men han har kanske inte riktigt samma spunk, busar kanske inte loss själv lika ofta (vet inte om det beror på att han då riskerar att rammas av bulldozern Måns?). Tydligt också att han saknar en kattkompis att vara riktigt nära. Ibland glömmer han av sig och smyger nära Måns en kort stund men kan inte slappna av utan flyger högt så fort Måns rör sig. Uff, det gör ont i hjärtat när jag ser hur sugen och samtidigt hur nervig han är i dessa lägen ;(!

Vet inte hur tänka och vad göra framöver. Har Samuel (och Måns såklart men han är ju nöjd med tillvaron vad det verkar ;) ett tillräckligt gott kattliv som det är eller behöver han faktiskt en  långnäsekompis? Trots oron tidigare så har varje underbar liten individ varit lika älskad... så utrymmet i hjärtat finns nog men vågar jag? Och vad bör jag i så fall tänka på? Får nog fortsätta att klura på saken ett tag till. 


Anmäl
2013-04-23 22:21 #1 av: kalindas

En kompis hade säkert inte varit fel till honom. En kattunge som han själv får uppfostra och ta hand om. Glad
Han lider säkert ingen nöd nu heller, med det är ju det att de kräver den där närheten som inte husisarna behöver.


Anmäl
2013-04-23 23:28 #2 av: Nebel

#1
Ja, det är ju det här med närheten och han har varit så himla fin & mojsig med sina andra kattkompisar 🐾🐾🐾

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.