Annons:
Etikettavel
Läst 2273 ggr
NatasjaHemby
11/17/16, 3:00 PM

När det inte blir som man tänkt sig.

I slutet av augusti körde vi från Malmö till Brålanda, för att vår orientalhona Vesta skulle få träffa stiliga Kesu. Vår förhoppning var att resan skulle resultera i en kull ljuvliga kattungar. Eftersom Vesta fått en kull tidigare och klarat alltihop galant så var jag inte speciellt nervös den här gången. Även hanen var rutinerad och hade nyligen blivit pappa till två stora, friska kullar. Vesta installerades hon sin dejt, jag och min man åkte hem igen och så tillbaka upp några dagar senare för att hämta hem Vesta som då slutat löpa. Kärleksparet hade varit diskreta och det var osäkert ifall någon parning skett, så det blev en spännande väntan.

 Under första dräktigheten visade Vesta tecken väldigt tidigt. Jag förstod redan efter ca 10 dagar att hon var dräktig och hon fick tydliga hallontuttar efter tre veckor. Denna gången var jag osäker länge, men till sist kom hallontuttarna. Magen växte långsamt, inte alls i samma takt som första gången. Dessutom kände jag inga säkra fosterrörelser förrän efter dygn 50, vilket jag gjort redan vid dygn 40 under första dräktigheten. När jag väl började känna tydliga rörelser stod det också ganska snabbt klart att anledningen till den lilla magen var att det bara var en bebis där inne. Nog för att jag önskat mig en mindre kull denna gången, men en ensam unge kan öka risken för komplikationer så jag förberedde mig mentalt för att det kanske skulle sluta med snitt.

Vi boade här hemma, jag och Vesta. Jag ställde fram bolådan medan Vesta byggde bo i min strumplåda. Jag la fram anteckningspapper, våg, trasor och annat viktigt på sängbordet. Läste igenom förlossningsavsnittet i min uppfödarbok ännu en gång. Min man hade tagit semester två dagar i samband med den beräknade förlossningen, men precis som jag trodde så gick Vesta över tiden, vilket kändes helt normalt med tanke på den ensamma ungen i magen. Sen gick dagarna. Jag började bli lite orolig och frågade runt om när det kunde vara lämpligt att åka till veterinären. När vi nått dygn 71 (beräknat från första möjliga parningsdag) så ringde vi djursjukhuset och fick komma in på en akuttid. Jag var säker på att få komma hem med en nysnittad mamma och eventuellt en bebis, men efter ultraljudet fick vi åka hem igen med rådet att avvakta och komma in på en ny undersökning två dagar senare ifall inget hänt då.

Inget hände de kommande dagarna så vi åkte in på vår bokade tid dygn 73. Vesta mådde toppen, lekte som en kattunge här hemma och åt bra, så vi var inte speciellt oroliga. Veterinären gjorde en mycket noggrann ultraljudsundersökning och konstaterade att det bara var att gå hem och vänta igen. När Vesta uppskattningsvis var dräktig på dygn 75 fick jag ett mindre  sammanbrott och ifrågasatte veterinärernas beslut. Tänk om det stora djursjukhuset hade helt fel? Tänk om de bara följde försäkringsbolagens önskemål? Tänk om jag riskerade min älskade katts hälsa? Jag bestämde mig för att ringa till veterinärkliniken som jag vanligtvis besöker för icke akuta behandlingar. De erbjöd mig att komma in för en kontroll, men ansåg precis som sina kollegor att inget kejsarsnitt behöver göras så länge mor och barn mår bra. Eftersom jag inte ville stressa Vesta med fler resor så valde jag att följa deras råd och avvakta.

På dygn 76 ringde jag återigen djursjukhuset och fick en ny ultraljudstid till dagen efter. Då beslutade jag mig för att detta skulle bli vårt sista besök och att jag inte skulle ta hem Vesta igen så länge ungen var kvar i magen. Nu måste den ut! Ultraljudet såg bra ut och vi blev skickade till röntgen. Efter lite väntan fick vi röntga Vestas mage och bäcken, för att sedan vänta igen medan veterinären gjorde en bedömning. Röntgensköterskan kom snabbt förbi och hälsade att ungen bedömdes tillräckligt liten för att födas naturligt, vilket gjorde mig helt mållös. Vad skulle egentligen krävas för att de skulle göra ett kejsarsnitt? En bra stund senare kom en ny veterinär och sa att det fattats beslut om att snittet skulle genomföras ändå. Äntligen! Eftersom vi skickats över till akuten och det var en akut operation före Vesta så blev vi rådda och att åka hem och vänta.

Efter fem timmar ringde de från djursjukhuset och sa att Vesta precis blivit öppnad och att de plockat ut ungen. Tyvärr bad hon om mitt tillstånd att avliva den akut eftersom den var missbildad. Ungen var född med bland annat öppen skalle och det var naturligtvis ingen diskussion om att den skulle tas bort. Ytterligare några timmar senare fick vi äntligen lov att hämta hem vår älskade Vesta. Hon var pigg och glad, hög som ett hus på smärtstillande. Tratten drog hon av redan i bilen på väg hem och eftersom hon var väldigt sugen på att plocka av sitt plåster så fick hon istället en hemgjord body i stiligt leopardmönster.

Nu hoppas vi på en snabb och komplikationsfri läkning av operationssåret. Så småningom kommer vi att fatta ett beslut om huruvida Vesta ska paras igen, men eftersom allt gick bra med hennes första kull så får hon troligtvis en ny chans att bli mamma någon gång. Just nu ska vi bara njuta av vår älskade katt och vara lyckliga över att hon mår bra trots omständigheterna ❤️

SE*Simbelmynes

Annons:
Aleya
11/17/16, 3:18 PM
#1

Vilken tragisk historia. Och att man inte såg missbildningen redan på ultraljudet är skumt. Tur att hon klarade sig. Sköt nu om henne och pussa på henne extra mycket

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Lilla Alviks katteri
11/17/16, 3:40 PM
#2

Stackars er och stackars Vesta! Sköt om er!!❤️

SE* Lilla Alviks

Garmabias
11/17/16, 3:44 PM
#3

Nej så tråkigt att höra!! Skönt att Vesta mår bra efter omständigheterna dock och så håller vi nu tummarna för en snabb läkning🍀🐾

NatasjaHemby
11/17/16, 5:52 PM
#4

Tack för värmande ord! ❤️ Vesta är nästan löjligt glad, fjantar omkring i sin body och lyser upp min tillvaro. Hon verkar helt ha glömt att hon över huvud taget varit dräktig.

SE*Simbelmynes

Carlitos
11/17/16, 6:27 PM
#5

Tack för att du delar med dig. Jätte tråkigt att det blev som det blev, men huvudsaken är att Vesta mår bra <3

kalindas
11/17/16, 6:56 PM
#6

Vilken pärs ni gått igenom!
Tycker det är för jäkligt att ni skulle behöva vänta till dag 77 innan det hände nåt. 
Men skönt att ni fick hem henne igen och att hon mår bra!

/Elisa

Annons:
Muminmalin
11/17/16, 7:15 PM
#7

❤️❤️❤️

Lejonhjarta
11/18/16, 1:08 AM
#8

Fy sicken mardröm att behöva vänta så länge! Frustrerande! Konstigt att dom inte sett något innan. Ja man blir ju skeptisk om det är försäkringsbolagen eller annat som ligger bakom! Man är ju rädd om sin pälskling…  Hoppas det blir bra nästa gång och att hon läker ihop fint! <3

Zorcie
11/18/16, 12:04 PM
#9

Vad sorgligt att det blev så med den lilla… Jag läste om det på FB för någon dag sedan, men då kunde jag inte hitta ord för att formulera nåt som lät vettigt. Det kan jag väl egentligen inte nu heller, men nu har jag fått processa det lite… Inte min katt, inte min erfarenhet, men det påverkar mig starkt ändå.

Läser just denna veckan i Pawpeds G2 om kattungarnas utveckling och förra veckan om dräktighet/förlossning, så skolarbetet blev plötsligt väldigt realistiskt på ett påtagligt sätt.

Som en blivande uppfödare ÄR det svårt att ta del av sådana här historier, men jag är väldigt glad att du är öppen och berättar så utförligt kring det som hänt! För det är viktigt att veta allvaret man ställs inför och att allt inte bara är supergulligt! 

Det värmer också i hjärtat att läsa om Vesta som trots allt mår förhållandevis bra, och jag håller alla tummar och tår för att hon kryar på sig snabbt och läker fint!
Hoppas ni får en riktigt mysig helg!

Liltith
11/21/16, 11:21 AM
#10

Så tråkigt att det inte blev en solskenshistoria :/ men det går ju inte alltid som man hoppas. Har precis fått reda på att vi står inför liknande problematik här då vi återigen har en liten i magen på en äldre hona. Hoppaspå snabb tillfrisknande för Vesta och stort lycka till i framtiden:)

NatasjaHemby
11/24/16, 11:46 AM
#11

Tack igen för alla fina ord! Vi mår bra här hemma, men det värmer såklart lite extra att ni tänker på oss ❤️ 

#9 Jag tror själv på att läsa allt man kommer över, inklusive skräckhistorier, för att vara så förberedd som möjligt. Allra helst långt i förväg och inte precis när det är aktuellt. Jag var så glad att jag läst om kejsarsnitt, komplikationer och missbildningar innan detta hände, för precis när vi var mitt i allt så var det tillräckligt stressigt ändå och just då vill jag INTE höra några skräckhistorier. Lyckligtvis var det många snälla uppfödare som skrev till mig med solskenshistorier som dämpade oron. Det pratas en del om skitsnack och konkurrens uppfödare emellan, men det finns också ett otroligt stöd att ta del av när det verkligen gäller.

#10 Tack! Hoppas verkligen att allt går bra med din hona också 🌺

SE*Simbelmynes

Upp till toppen
Annons: