Undersökning/omröstning

Uppfödaransvar

2014-02-15 21:32 #0 av: Missannas

Upphör uppfödarens ansvar då kattungen flyttar eller tycker ni att uppfödaren har ett fortsatt ansvar för sålda kattungar, i så fall, hur länge och över vad? 

Jag tänker alltså inte på uppfödarens köprättsliga ansvar för "såld vara" osv. utan rent socialt.

Exempel:

Har uppfödare ansvar för att så långt möjligt se till att ens kattungar inte används i avel hur som helst? Jag tänker framförallt på Backyard breeding. 

Om en såld kattunge inte trivs eller blir behandlad väl i sitt nya hem, kanske till och med vanvårdad, har man då ansvar för att göra vad man kan för att katten ska få ett annat hem? 

Om katten blir sjuk, utvecklar beteendeproblem eller behöver omplaceras, hur mycket bör uppfödaren ställa upp? 

Var går gränsen?

Är det jobbigt med en uppfödare som hör av sig och vill veta hur katten har det och om allt går bra, eller är det tvärtom, något man som kattungeköpare förväntar sig? Är uppfödaren oseriös annars eller borde man helt enkelt bara valt en annan typ av uppfödare?


Jag är nyfiken på vad ni tycker så diskutera gärna Glad


Anna - Moderator & medarbetare Siames iFokus

Anmäl
2014-02-16 10:42 #1 av: Lejdet

Var tvungen att fundera ett tag innan svar...

Det är inte alltid så enkelt varken att vara uppfödare eller köpare.

När det gäller MITT ansvar som uppfödare så tycker jag att mitt ansvar består i att följa de regler och lagar som styr oss, SVERAKS regler, djurskyddslagen etc. 

Jag ska alltså se till att mina kattungar växer upp med god hygien, i ett hem anpassat för katter (leksaker, klösträd etc.), och att jag tar bort farliga saker såsom persiennsnören, trådar, farliga växter etc.

Förutom det är jag ansvarig för att de är vid god hälsa, att ge dem veterinärvård vid behov, vaccinera dem, att toaträna dom, att ge dem förstklassig föda och sist men inte minst att dagligen socialisera dem. Hantera dem varje dag, ta upp dem, kela med dem, leka, pilla i öron, ögon, klippa klor, så att de är vana vid att bli hanterade av människor. Självklart måste de också träffa andra katter och lära sig socialt samspel där också.

När en kattunge flyttar från mig vill jag att den ska vara en glad, frisk självsäker katt med aptit på livet. Vissa är det redan vid 12 veckors ålder, andra tar längre tid på sig. En kattungeköpare kan få vänta på sin kattunge om jag inte tycker att den är redo att flytta.

I början av min "uppfödarkarriär" var jag orolig över att inte få mina kattungar sålda och hade för bråttom ibland. Jag har nog tyvärr sålt några ungar till mindre bra hem pga. detta och jag har nog även brustit i mitt uppfödaransvar åt några, som jag har tappat kontakten med helt.

Nu vet jag att bara man väntar så hittar man alltid rätt hem till dem, även om de är vuxna.

Jag erbjuder alltid mina köpare att få lämna tillbaka katten om det inte fungerar eller att hjälpa till att hitta nytt hem. Mina vuxna omplaceringskatter säljer jag med en månads "öppet köp".

När det gäller köparens ansvar så är det ju att fortsätta att uppfylla de krav som jag ställer på mig själv i min djurhållning. 

Jag tycker att det är kul om köparna håller kontakten, i början blir det kanske ofta, sen glesnar det ut, men det vore kul att få höra hur mina första kullar mår nu tex. Själv har jag svårt att hinna med att kontakta alla och fråga hur de mår. Den tiden lägger jag hellre på de katter jag själv äger.

När det gäller sjukdom så har jag tyvärr sålt en del kattungar som visat sig bli sjuka när de flyttat. Jag kan inte göra mer än att veterinärbesiktiga dem innan flytt, en del bär på bakterier/virus som gör att en ny miljö/stress kan få dem att insjukna. De flesta har även annan katt sedan tidigare i hemmet som bär på en annan bakterieflora än vad mina är vana vid vilket kan resultera i att de blir sjuka några veckor efter flytt. Då har jag svårt att se mitt ansvar där, har jag sålt en kattunge/vuxen katt som på alla sätt verkar frisk så har jag gjort vad jag kan. 

Anmäl
2014-02-16 11:09 #2 av: MissMaven

Jag är enig med en hel del av det som #1 skriver; följa regler och lagar, se till att kattungarna får de bästa förutsättningarna, socialisera dem, ge dem bra mat, låta dem flytta när de är mogna nog för det (det är individuellt och det kan vara 13-16 veckor), se till att de är friska och välmående på alla sätt. 

Det här skrev jag när vi fick vår första kull, jag kom ihåg det när jag läste #TS inlägg, det står på vår hemsida, bland annat:

"Vi kommer alltid att finnas tillgängliga att ge dig råd och hjälpa till med vårt stöd och kunskap. Vår kärlek för kattungarna vi föder upp startade redan innan de föddes, och kommer aldrig att upphöra."

Jag känner likadant idag, med mitt hela hjärta. Att vara uppfödare är inte en dans på rosor, det är mycket slit, oro och jobb, men det är också otroligt givande.

Jelena - Moderator & Medarbetare Siames IFokus

Anmäl
2014-02-17 20:23 #3 av: AngelsCo

Jag tycker att det till viss del är upp till uppfödaren att informera och kastrera katter som absolut inte ska användas i avel. För att hindra BYB är det kastrering som gäller, och det är inte alltid så att man kan eller ens vill kastrera bebisar. Jag kastrerar de allra flesta av mina hankattungar som inte ska gå i avel - oftast enligt köparens önskan.

Min filosofi är att jag försöker att inte lägga mig i mina köpares liv. Det är deras katt. Deras liv. Jag har ingen juridisk rätt att lägga mig i, alls. Jag hjälper till att omplacera, ger råd när någon ber om dem. Om en kattunge behöver omplaceras har jag bestämt att jag kommer att hjälpa till att annonsera på hemsidan och sprida ryktet, men jag kan inte ta hem kattungarna och jag utför inga återköp. Alls. Jag kommer heller aldrig att ta hem en kattunge igen, eftersom det slutade med katastrof och hot förra gången. Jag hjälper gärna till, och jag vill gärna hjälpa mina köpare så länge jag inte riskerar att bränna ut mig på kuppen.

Anmäl
2014-02-19 11:49 #4 av: lynxlo

Det ligger nog i uppfödarens bästa intresse att ombesörja kastrering alt. villkorade köp (t.ex. depositionsavgift som betalas tillbaka vid kastrering) för ungar som inte ska gå i avel. Det är ju inget litet ansvar uppfödare har för våra katters fortbestånd och vällevnad.

Katter som har mycket defekter, beteendeproblem eller sjukdomar i linjerna bör inte reproducera sig, oavsett hur typiga och tjusiga de är. Kattens dagliga välbefinnande måste vara prio ett, och här har uppfödaren naturligtvis makten, och i bästa fall kunskapen om linjerna några generationer bakåt.

Jag har svårt att tänka mig en uppfödare som inte skulle bli förkrossad om det uppdagades att en såld unge inte for väl i sitt nya hem, släppte allt för handen och försökte ingripa för att säkra ungens situation, antingen via återköp eller omplacering. Själv skulle jag vilja ha ungen tillbaka och se till att den var OK innan jag släppte i väg den igen.

Om man går in i uppfödning så känner jag starkt att eventuella olyckliga situationer bör finnas med i planeringen, och resurser måste finnas för att klara ut det när olyckan väl är framme. Kanske beror denna lite smått idealistiska hållning på att jag själv inte är uppfödare (än), utan känner att jagbehöver ytterligare år att lära och spara åtminstone två buffertar, en för ev. återköp och en för veterinärvård (och kanske äts buffertarna upp av de befintliga kastraternas vård, och då får uppfödarönskningarna vänta).

Beteendeproblem kan ju uppstå, och då är det nog kattens ägare som lever med den känner den bäst som måste arbeta för att intervenera och bryta dåliga vanor, givetvis med support från uppfödaren.

Som köpare tar man på sig ett liv och det finns ju inga garantier för att katten ska utvecklas som man förväntar sig. Att vara lyhörd för den individ som katten är och ha tid att försöka begripa sig på den är jätteviktigt tycker jag. Sen ligger det ju också i köparansvaret att ta reda på så mycket som möjligt om ev. olater i släkten, och försöka vaska fram så mycket information som möjligt om katterna bakom, kanske inte bara från uppfödaren. Att känna och bygga förtroende uppfödare-köpare emellan kräver en viss insats, men ligger i bådas bästa intresse i det långa loppet tror jag. Jag är så glad att fortfarande träffa uppfödaren till våra hädangågna damer Issa och Tinne (som kom till oss 1994!) efter alla dessa år. Sen får man som köpare respektera att katthållningen kanske inte ser lika dan ut för uppfödare som för för sällskapskatts-ägare. Själv lever jag mycket intensivt i maskopi med mina katter, och har aldrig haft mer än två samtidigt. Jag älskar den närhet och kontakt vi har, och undrar ibland hur 17 folk klarar av mer än två, då bara en enda kan vara en riktig ”handfull”, krävande bus, gos och uppassning dagarna i ända! That's the way we like it! Hjärta

 

 

Anmäl
2014-02-19 23:06 #5 av: AngelsCo

Inser att mitt inlägg är ganska korthugget, men det blir ju så när man har annat för sig... Men vad jag vill ha sagt att oavsett min ångest kan jag nästan inte göra något om jag har råkat sälja en katt till ett hem där den inte trivs. Det spelar inte så stor roll vad jag vill göra. Vi säljer varor. Cyniskt nog.

Jag hjälper jättegärna mina köpare. Jättegärna. De får ringa när som helst och smsa och facebooka och vad de vill, och jag svarar (nästan) alltid. Det händer att jag inte ser att de mailat eller hört av sig per medium of choice. Jag försökte ta hem en katt för att hjälpa en köpare, och det var bara ren och skär katastrof. Det slutade med att hon ringde och skrek och det var både en och två fula saker som skulle göras med mig. Det var otäckt och gör att jag idag inte vill engagera mig lika djupt i mina köpare. Jag lovar att hjälpa till efter bästa förmåga, rådgöra, hjälpa till. Vi har tagit hem katter när husse och matte varit på semester, och det har fungerat helt okej.

Vad det gäller BYB. Enda sättet att skydda sig är att kastrera innan leverans. Vi har inte juridisk rätt att villkora köp hur som helst. Överenskommelser kan träffas och så vidare, men rent krasst är det enda vi som uppfödare kan göra att lita på magkänslan och tidig kastrera om vi ska skydda oss. Sen är de allra allra flesta riktigt snälla, trevliga och underbara människor. Det är fantastiskt att kunna skänka en familj en liten familjemedlem som gör dem lyckliga. Det finns verkligen ingenting bättre. Och att veta att jag sett till att den här lilla individen matchas med rätt familj (!). Fantastiskt!

Anmäl
2014-02-20 10:14 #6 av: Millimina

Mina kattungar säljs med livslång support. Jag finns där för dem, alltid. Vissa köpare får jag mer kontakt med än andra. Några köpare har blivit riktigt goda vänner till mig.

Har kattungar som jag idag inte har någon aning om hur de har det, om de lever, om de fått smått eller inte. Visst känns det, men inget jag kan grubbla på och gräva ner mig i. Jag vill självklart veta hur katten mår och hur de har det, men jag kan inte tvinga nya ägaren höra av sig och de har ingen skylldighet att informera mig om hur det är osv...

Blir jätteglad när det ramlar in ett mail, MMS, SMS eller inlägg på FB från köparen, men inget jag kräver. Katten är deras nu och jag finns här för dem om de vill ha min hjälp.

Anmäl
2014-02-20 17:31 #7 av: Rithwa

# 6 mycket bra skrivet håller helt med dig. När jag har köpt katt håller jag kontakt med uppfödaren  och berättar hur katten mår om det har varit något speciellt, har den gått på utställning har jag scannat av bedömningssedeln och skickat. Skickat DSM, DVM och allt annat katten har lyckats få.  Jag uppskattar själv när jag har fått den responsen som uppfödaren och försöker att ge tillbaka samma information.

Anmäl
2014-03-04 16:42 #8 av: Missannas

Intressant att ta del av era tankar och åsikter. Hade även varit intressant att få svar från fler kattungeköpare som inte själva är uppfödare.

Smått galen känner jag mig efter att ha suttit och skrivit ett lång kommentar i den här tråden igår kväll när det plötsligt kom farandes två katter över tangentbordet så att en annons dök upp och allt jag skrivit försvann. Galen

Jag har några egna tankar kring frågeställningen. Att man inte längre har någon rättslig rådighet över katten innebär inte att man inte längre kan (i vissa fall borde?) finnas där. För mig är det skilda saker och jag har svårt att förstå andra tankesätt. Tar jag ett beslut om att sätta ett liv till världen så sviker jag om jag inte också gör vad jag kan för att ge detta liv de allra bästa förutsättningarna. Jag ser inte något självuppoffrande i detta, naturligtvis är ens ansvar inte heller gränslöst. Hur mycket man vill och kan ställa upp är ju individuellt men jag tycker allt att det finns ett visst grundläggande ansvar, att medverka till att katten har det bra. Att inblandning från uppfödaren sker på köparens villkor är väl ändå ganska självklart. Som köpare hade jag sett livslång support som en bonus och jag erbjuder själv detta. Jag är öppen från början med att jag vill hålla kontakten, därför försöker jag välja köpare som önskar detta av mig, som ser mitt engagemang som en tillgång. 

När det gälller BYB så ligger det ju i ens egna intresse att försöka förhindra detta men hur mycket ansvar har vi tycker ni? Borde vi kastrera sällskapskatter? Hur många av er gör det? 


Anna - Moderator & medarbetare Siames iFokus

Anmäl
2014-03-04 22:18 #9 av: AngelsCo

Jag säljer alla mina med livslång support, och jag försöker att alltid finnas där för ägaren, men jag har ingen rätt att ingripa. Jag får bara stödja, stötta, ge råd. Jag tycker nog att det är något man delvis betalar för när man köper en raskatt.

Jag tycker absolut att vi ska kastrera sällskapskatter, och jag erbjuder alltid kastrering av sällskapskatter. Jag känner mig faktiskt något obekväm med att leverera fertila djur...

Anmäl
2014-03-05 09:19 #10 av: Lejdet

#9 hur länge har du kvar dina ungar då? Jag har svårt att övertyga min veterinär om tidig kastrering, men skulle gärna vilja sälja dem kastrerade. Självklart säljer jag omplaceringskatter som är använda i avel kastrerade.

Anmäl
2014-03-05 10:45 #11 av: AngelsCo

Mellan 12-17 veckor är normal flyttid. Min veterinär kastrerar från ett kilo, ungefär. Du kan få hennes nummer om du vill.

Anmäl
2014-03-05 19:52 #12 av: Missannas

Ja, jag är inte heller bekväm med att leverera fertila djur även om de är kattungar. Jag var med om en mycket jobbig situation med en kattunge ur min första kull, katten trivdes inte i sitt hem av olika anledningar, jag gjorde allt för att hjälpa till men till slut fick jag ett ultimatum, nämligen att köpa tillbaka katten för en viss summa eller så skulle katten avlivas men först efter att man tagit en kull för att man trodde att man på så sätt skulle få tillbaka en del av köpesumman för katten. Vi köpte tillbaka henne för begärd summa. 

Planen var att kastrera kattungarna ur min förra kull innan leverans men nu flyttade de till en familj som jag visste att jag kunde lita på. Kommande kattungar som inte ska gå i avel kommer jag nog kastrera innan de flyttar. 

Nu blev det lite OT men hur som helst så finns det ju många bra anledningar till att kastrera kattungar till sällskap även om de flesta kanske inte anser att det faller inom uppfödarens ansvar. Det dyker ju upp procentkatter på blocket då och då, och det är inget jag vill bidra till. Det finns ju tillräckligt med huskatter redan. 

Anna - Moderator & medarbetare Siames iFokus

Anmäl
2014-03-05 21:03 #13 av: Annica-H

Intressant tråd.

Jag är vanlig sällskapsägare. Jag har inte några ambitioner att utveckla rasen eller liknande, vilket däremot en uppfödare bör ha. För såna som mig är det bra om katten redan är kastrerad vid hämtning, men det kan vara problem för de uppfödare som inte har någon vet i närheten som gör tidiga ingrepp.

Jag vill att min uppfödare är kunnig i rasen, avlar på sunda och friska djur och i övrigt håller sina katter på ett ansvarsfullt sätt. Och det är mitt eget ansvar att hitta en sådan uppfödare. Jag personligen skulle inte söka mig till en uppfödare med "miljoner" katter och 20 kullar per år, inte heller en som tar en kull bara för att honan är söt och gullig och saknar såväl kunskap som mål och mening med sin kull. Jag kan inte komma i efterhand och gnälla om att uppfödaren inte är seriös eller att jag blivit lurad, för jag har gjort mitt val själv. Jag tycker faktiskt att jag som köpare har ett ansvar att ta reda på så mycket som möjligt innan jag bestämmer mig för att köpa en katt.

Jag kräver inte att uppfödaren ska stå till tjänst dygnet runt i all evighet, men vill absolut att vi håller kontakt. Första tiden brukar jag lämna lite rapporter om hur det går och då förväntar jag mig också att uppfödaren bryr sig och är intresserad. Och det är dom ju eftersom jag varit noggrann i mitt val :) När katten väl är vuxen händer det ju inte så mycket, men det är fortfarande roligt att skicka bilder och någon liten rad då och då. Facebook och ifokus är alldeles utmärkta forum för sån kontakt, eller mail för den delen.
Jag tycker det är självklart att meddela uppfödaren om katten blir allvarligt sjuk, dör, eller behöver omplaceras. När det gäller omplacering tycker jag inte uppfödaren ska lägga sig i, men gärna hjälpa till med att tex förmedla kontakter om jag ber om hjälp. 

Nu har jag säkert glömt en hel del jag ville säga, men det här inlägget blev nog långt som det är ändå.     

Och bara för att ingen ska behöva fundera på vilka uppfödare det är jag så omsorgsfullt valt, så kan jag säga att mina juveler kommer från Vildbackens och Spotless :)

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.