Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (5) Senaste inläggen

Allmänt kattprat Avel & genetik Avelshane finnes/sökes Berättelser Bortsprungen/hemlös katt Foder & pälsvård Fotogalleri Färggalleri Hobby & prylar Humor Hälsa & beteende iFokus info Kattklubbar Kattungar till salu/sökes Kattungeprat Kusinraser Minneslund Omplacering Sjukdomar & defekter Standard & färger Tävling Undersökning/omröstning Uppfödare Utanför ämnet Utställning
Hälsa & beteende

Månadens dilemma!

2013-05-02 10:38 #0 av: Nilla

Vi har dammat av "månadens dilemma" - en serie diskussioner som rönte stor uppmärksamhet när det begav sig. Vi varvar äldre diskussioner med nya dilemman och tanken är att ett nytt ämne införs varje månad - välkommen att delge oss dina reflektioner och tankar kring månadens ämne - " exteriör typning".

Vad krävs egentligen för att stilla människans fåfänga och vad får det för hälsoeffekter på våra katter? Denna månad diskuterar vi eventuella hälsoeffekter av hård exteriör typning. 

Att reflektera över:

Vad ÄR hård typning för dig?

- Har du en gräns? Kanske har du en katt som du känner egentligen "är på gränsen" med dina etiska mått mätt?

- Finns det genvägar till hård typning?

- Är hård typning lika med framgång idag?

- Är det skillnad på typen i länderna i världen - Sverige jämfört med exempelvis USA, Ryssland, baltländerna?


I diskussion:

* Håll dig till ämnet

* Respektera att andra kanske inte har samma åsikter som just du har.

* Var mycket noga med hur du formulerar dig och läs igenom texten innan du publicerar den. Var gärna extra övertydlig med smileys för att visa din sinnesstämning.

* Hänvisar du till artiklar eller klistrar in textmaterial, glöm inte att hänvisa till källan.

Personangrepp eller stötande uttalande plockas genast bort och medlem kan beläggas med skrivförbud.

Tråden låses och ämnet är slutdiskuterat då nästa månads nya ämne införs.

Vacker bild från Siamese Cat Art : reallycool-pics.blogspot.com

Anmäl
2013-05-03 16:32 #1 av: Lejdet

Jag börjar då eftersom jag har för mycket fritid just nu;-)

FÖR hård typning för mig är när öronen har blivit så stora och breda i basen samt lågt satta att ögonen inte kan behålla sin mandelform längre utan ser ledsna ut.

Som min Flip nedan, jag tycker inte om hans djupt liggande sorgsna ögon. Ändå är han på intet sätt superextrem.

För övrigt är Flip absolut inte en sorgsen katt, utan en pigg, nyfiken underbart gosig kille Kär


Anmäl
2013-05-03 16:47 #2 av: Lejdet

Nu frågar väl sig många, varför skaffa en sådan katt då?

Jo, därför att våra långhår behöver få en bättre öronplacering och enda vägen, enligt mig, är att avla in korthår med bra öronform och placering så kanske man uppnår ett mellanting om man har tur? Men 1+1 är ju inte alltid 2 så det är förvisso ingen garanti.

På senare tid tycker jag mig ha märkt en förändrad attityd hos domarna på utställningar, inte hos alla, men vissa föredrar numera ett mer klassiskt utseende, med korrekt typ framför dumboöron och bananprofiler. Några av mina varianter har "vunnit" mot mer extrema korthårskatter. De har varit mer allmänt "korrekta" men visst finns det fortfarande domare som gillar extremt typade katter.

Genvägen, framförallt utomlands, är hård inavel. I de baltiska länderna verkar man på vissa håll köra väldigt hård linjeavel..

När det gäller våra långhår så tycker jag att vi i Norden har kommit väldigt långt och får fram väldigt fina långhår, men även i  England och Frankrike har man kommit långt.

Själv föredrar jag dessa vackra, mandelformade ögon som tex. Holly har




Anmäl
2013-05-03 19:52 #3 av: kalindas

#1
Håller med dej om de lessna ögonen. Det är inte vackert. Samma gäller för djupa ögon. Inte mycket för de rundade öronen heller, vill ha de "riktiga" trekantiga öronen. 
Jag älskar de katterna som har en grym blick. 

Bilden på Spidde som bebis, nedan hade jag inte sagt nej till på en vuxen katt. Han är sur som ättika där. Men vilket uttryck han hade! Även som vuxen hade han den grymma blicken, även om öronen kanske inte hade saknat att vara större. Som jag kan sakna denna katt ibland... Blomma


Anmäl
2013-05-03 22:31 #4 av: Nilla

Jag blir ibland beklämd över bilder från utlandet som visar katter med extrema "bananprofiler" och så djupt liggande trekantiga ögon att katten ser sjuk ut. Konstigt nog får just dessa katter MÅNGA likes på facebook? 

Ja, inavel - det var dit jag ville komma. Tyst De finns så många duktiga uppfödare både i Sverige och utomlands, som ser till kattens helhet - och hälsa. Och jag håller med dig, Elisa - en "grym" look är guld värd. Min Isaac ser ut som en katt med "mördarblick" fast han är glad och pigg. Kan förstå att icke kattvana bekanta tvekar att klappa honom. Skrattar

Anmäl
2013-05-07 11:34 #5 av: AngelsCo

Om jag inte misstar mig så är min Yatzy släkt med Flipp (halvsyskon på pappans sida) och hon har inte djupliggande ögon, trots att hon har god öronplacering. Yatzy är inte min flashigaste katt, men hennes barn har varit vältypade och sanslöst trevliga. Tyvärr ger Yatzy inte alltid grym look, men då får man kompensera det med en mean looking stud och behålla den bästa.

Anmäl
2013-05-08 09:47 #6 av: Attacks


Jeg syns ekstreme kattunger ikke skal dømmes så hardt, for dem som ikke syns dem er så vakre. For veldig mange "ekstreme" kattunger blir veldig vakre som voksne, MED riktig rasestandard.Ler

Men så klart, noen liker klassiske bedre,allerede som små. Og det er ingen feil, vi er alle forskjellige og vi liker ikke alltid det samme.

For meg er det viktigere at de som er litt/eller mye ekstreme som små, at dersom dem  holder den standarden som voksne. For da syns jeg det blir veldig feil.

Sammenligning mellom europeiske og amerikanske orientalske katter syns jeg blir litt feil.

Vel og merke om dem har rene amerikanske linjer. For dem har sin rasestandard, like vi har en annen i vårt forbund. Det er nok ikke så mange Fife' medlemmer i USA feks.

Jeg ELSKER rene amerikanske siamesere av moderne type. Drømmer stadig om den rene pene brunmaskede amerikaneren.Hjärta

Dem er superelegante i alt, rene pene points ( noen ganger så klart av varmere bosteder). Øynene er jo ikke like "mean" alltid,men i avl kan man jo gjøre noe med det når man krysser med europeiske.

Jeg tenker ikke så mye på grenser i mitt eget avl, for jeg prioriterer så mye annet som også skal være på plass.

Da er øynene viktig. Aller helst vil man jo ha et skikkelig "mean look",men står valget mellom triste trekant-øyner og åpne runde, så tar jeg det siste med glede. Vi har en sånn en dame her nå, og hun er riktig så søt - men hun er også en halvt amerikaner. Kullbror ligner mer sine europeiske aner. Flotte blir dem begge to i mine avlsplaner uansett. Han har størrelsen, hun er liten,men har supre fødelinjer. Begge har nydelige grønne øyner.

Visst finnes det oppdrettere som tenker ekstremt som første prio, det gjør det jo i alle dyrearter man kan oppdrette.

Jeg ser ikke noe galt i det, MEN da skal dem ikke kun prioritere det, og glemme helsen.

Innavl/linjeavl har jeg heller ikke noe problemer med - men da skal man kjenne svakheter og + i linjene. Det er bare veldig viktig å avle seg ut igjen senere.Ler

En innavlsprosent på 0 hjelper ikke mye, om katten har problemer med et eller annet. For det kan alle få, uansett hva som ligger i stamtavlen.

Uansett stamtavle, så skal man avle på friske, sunne katter.

Får man derimot en syk katt med ganske mye innavl, så er det veldig enkelt å legge skylden på det. Alt er ikke sort-hvitt.

Jeg har feks en leversyk gutt etter Milla og Dinky nå, lille Bico - som forøvrig ikke er så liten lenger.

Vi har sjekket Milla skikkelig, og vi skal sjekke Dinky. Jeg regner med det er enten en kombinasjon som ikke fungerer sammen,eller så er det kun uflaks. For ting kan skje,uten at det er en årsak til det.

Jeg gleder meg i stedet i fremtiden til å gjøre andre kombinasjoner med dem to.

Men pga leversyken, så har vi valgt å ikke bruke søsteren i avl, som er frisk som en fisk. Og denne kombinasjonen er IKKE innavl.

Dette syns jeg er litt trist, for jeg hadde gledet meg veldig til hennes fremtidige småtroll. Men noen ganger er det 1 steg frem, og 2 tilbake.

Man priroriterer helse ulikt.

Den perfekte katten finnes ikke,men jeg elsker virkelig Fayette. Hun fungerte ikke i avl,etter første kullet, så hun er kastrat i dag.

Fayette var på ingen måter ekstrem. Hun var kanskje for noen altfor elegant og nesten for tynn. For hun har amerikanske aner, og fikk omtrent ingen europeiske - men ikke amerikanske øyner. Og den damen hadde virkelig alt jeg ønsket meg. Og øyenfargen! Med et blikk som kunne drepe.

Det hun ikke hadde var store nok ører og dem satt litt for høyt - men sånne ting henger jeg meg ikke om i - da avl er langsiktig for å få det man ønsker seg.

Den andre jeg har oppdrettet som jeg er svært fornøyd med er Fayette sin halvbror. Så jeg drømmer om 2 sånne igjen. Bare som brunmasket og som spottet Skämtar

Så var det Design da. Den tykke gode bamsen som ikke var elegant i det hele tatt. Men en skikkelig goding var han, og en samme katt i temperament har vi i Milla i dag. Litt like er dem også å se på. Bare Milla er 1000 ganger penere i mine øyner. En helt annen type enn halvsøskene på bildene,men jeg liker begge typer.

Her er Fayette :

  photo d657c4f4-5650-4ca1-90b0-7ea3cd0372e5.jpg

 

Voksen :

 photo 2984b338-3e8a-429f-aaf6-005529b480ae.jpg

Med gnistrende grønne øyner. Hun og søsteren skiftet ikke øyenfarge før etter 3 mnd alder- fra mørke blå til disse skinnende grønne :

 photo a9e16326-c341-4e23-83dc-1b748d2db408.jpg

Så var det halvbroren, Please. Han var en veldig pen bebis og holder det også som voksen :

 photo 72f5c6e9-2691-480a-a32e-219b67ce014a.jpg

 

  photo c81f30bd-64b4-46e2-8b3a-6b6d5d262179.jpg

 

Så jeg kommer ihvertfall til å krysse amerikansk og europeisk ofte i mitt avlsprogram - for jeg liker det som kommer frem fra slike kombinasjoner. Hjärta

Men jeg elsker ekstreme katter også jeg, med riktig trekant og look som voksne.

Anmäl
2013-05-10 11:06 #7 av: Nemosos

Jag tycker om lite mer extrema öron, både i storlek och placering, men inte på bekostnad av ögonformen som ju nämts ovan.

Jag är ju lite partisk, men min Steve tycker jag är precis lagom typad. Han har behållt ögonformen trots sina öron. Kanske kunde de varit lite mer öppna och hans profil kunde varit lite bättre. Det som är viktigast tycker jag är trots allt helheten. Det måste finnas en harmoni över katten.

Min hona som jag använder i avel har inte alls de extrema öronen som jag egentligen tycker om, men det är återigen helheten som är så viktig. Hon är extrem på sitt sätt genom att hon har längder som aldrig tar slut.

Jag upplever på utställningar att det är skillnad i vad domarna gillar. Generellt verkar det som om vissa länder och vissa delar av världen gillar mer extrema katter och andra gillar de mer klassiska katterna. Det som jag främst tycker skiljer sig är hur de bedömer öronens placering och kroppens längd och form

Anmäl
2013-05-13 11:38 #8 av: lynxlo

 

Hej!

Jag vill gärna delge mina tankar kring detta ämne, tänker på och kring de aktuella frågeställningarna varje dag.

Tyvärr kan jag inte infoga smileys härifrån men hoppas att det ska bli begripligt hursomhelst.

Först får jag  tala om att jag inte kan komma ifrån att rasdjursavel i sig utgör lite av ett etiskt dilemma för mig. Att det rör sig om katter och inte människor räcker inte som argument när ras och förbättring kommer på agendan och styr handlingar och tankar. Oavsett var dessa tankar appliceras så tycker jag att de måste paras med en god dos ödmjukhet och perspektiv. Detta sagt kan jag inte för mitt liv tänka mig att vara utan oriental sällskap, katterna är min bestående källa till förundran och glädje och har hjälpt mig genom många svårigheter i livet.

Jag har levt med orientaler sedan 80-talet, och på så vis bevittnat rasens utveckling både från håll och förkroppsligad genom de älskade kompanjonerna (I kronologisk ordning: Caezar (OSHb 1984-1994), Issa (Ma-Thangas Fragrancia) och Tinne (Ma-Thangas Eternity, båda OSHg 1993-2011), Sussi (Garmabia’s Pistache OSHa 2011-) och Nanna (Mockfjärdingens Naughty Nirvana OSHb25 2011-). Som ny intressent vad gäller avel (av katter- hästar har jag tidigare intresserat mig mycket för, dock utan resurser att förverkliga eget avelsarbete..) har det varit en hisnande resa att begripa hur det går till i kattsvängen. Jag pendlar mellan förtjusning och etiska betänkligheter, då främst vad gäller normalisering av ”kattshoppande” över nätet och drivkafter/drömmar om att ”förbättra”. Eftersom jag  själv haft (tillsammans med resten av familjen)  max två katter på samma gång och levt bredvid dem under så många år så känner jag mig lite villrådig inför den snabba omsättning på katter som förefaller försiggå  med hjälp av nätet bla. Jag undrar om man som köpare är fullt medveten om att man i egenskap av köpare förbehåller sig att ansvara för individens livsförlopp och tillgodose de olika behov som uppstår under kattens livstid.

Visst förstår jag att uppfödare inte kan hysa katter  på det vis som jag gjort, och att det finns många olika sätt att hålla katter och bedriva verksamhet på. Magkänslan säger dock att risken finns att våra slentrianmässiga nätvanor tar överhanden, och att man för att orientera sig i bildflödet fixerar sig på extrema detaljer som man kan bli fena på att hitta och läsa av, att kvickt sålla ut "lovande ämnen”.

Jag tror att avel måste bedrivas långsamt och med en målsättning. Som Attacks sagt härovan, gäller det att avla på så friska sunda katter som möjligt. Ett dilemma som jag som möjlig framtida uppfödare stöter på här är hur jag kan få insyn i släktingarna till framtida potentiella avelsdjur bortom utställningsmeriter och bilder. Prioritet nr 1 för mig är temperament och sjukdomshistoria; livslängden på släktingar, tandstatus etc. I bland önskar jag att även dödsdatum eller försäljning skulle registreras centralt så att det gick att få insyn i var katterna tar vägen. Att testpara på pawpeds säger ju inte mycket mer än procentsats på inavel och hur många utställningsvinnare som ett stamträd kan tänkas innehålla, inte vidare verklighetsförankrat när det gäller katter av kött och blod.

När jag försöker härleda katter så försvinner de snabbt ur statistiken efter fertil ålder. Jag har ingen direkt lösning på detta dilemma, men den unga åldern på avelskatterna blir ett dilemma här. Som exempel kan jag nämna en uppfödare (inte Svensk och inte aktiv här) vars katter jag blivit stormförtjust i utifrån bilder. Jag kom över en artikel som gick igenom alla år uppfödaren varit aktiv, med importer från USA bla. Katterna är så eleganta och har efter mina efterforskningar lämnat jämna avkommor, inte extremt typiga men ändå ”inte av denna värden”- utstrålande styrka och integritet parad med underbara mönster och färger. Hursomhelst, i artikeln berättar uppfödaren om tidiga dödsfall, cancer och andra komplikationer, samtidigt som den poänterar hur tursamt det är att katterna hann få ungar innan de dog ifrån dem, och nu kan leva vidare genom linjeavel. Detta gjorde mig fundersam, och faktiskt en smula bestört.

Jag förstår att man till varje pris vill försöka hålla kvar de men förlorat (i detta fall dyra importer från USA, och säkert älskade individer, även om denna aspekt inte omnämndes just här), framför allt när önskan om drömkatten äntligen gått i uppfyllelse efter många år av strävsamt avelsarbete. Detta till trots tror jag att den som tagit på sig att verka som uppfödare måste förmå lägga band på sig och sätta hälsan absolut främst.

Det finns ingen anledning att inte vidta alla möjliga säkerhetsåtgärder som står till buds. Det råder inte brist på katter. Så kanske vi skulle kunna tänka på att värna våra katter långsamt framför att ständigt söka förändra/förbättra?

Det är givetvis både spännande och riskfyllt att det går så snabbt med katter, när flera egenuppfödda generationer kan förverkligas på några år. Jag anser att det finns fullt tillräckligt med flotta katter för att inte bedriva inavel eller hård linjeavel för den delen. Jag håller dock med Attacks om att det inte finns några garantier, men anser att vi har råd att vidta alla säkerhetsåtgärder som står oss till buds. Ödmjukhet inför vad vi kan veta och styra är A och O- jag tror inte att det finns några genvägar som inte är önsketänkande när det gäller avel.

Vad jag tror vill till är erfarenheter och nära kännedom om individer som inhämtats över tid- väldigt fjärran från bilder på facebook. Så jag blir glad av att läsa Attacks resonemang i förhållande till förändrade avelsplaner när oförutsedda omständigheter kommit i dagen. Det är inte svårt att förstå lockelsen att realisera planer (inte minst när man älskar sina katter så mycket och gärna hade klonat dem för varaktighet under den egna livstiden- hur lång nu den månne bli..), men som alltid när det gäller att sätta liv till världen måste man vara beredd att agera för individernas bästa och förmå sätta sina egna önskningar och mål i andra rummet. Jag skulle inte köpa katt av en uppfödare som inte delar denna etiska princip.

Det finns så många drag att ta fasta på och (och kanske åter-fokusera) i rasstandarden som inte innebär konsekvenser för kattens hälsa- rena fina trianglar, gröna ögon etc. Här har domarna givetvis också ett ansvar när det gäller den stundtals hårfina balansgången mellan extrem typ och defekt. De ser bara katten i några minuter och har ingen insyn I dess dagliga leverne, och visst kan endorfinet säkert börja spruta när de konfronteras med något alldeles extraordinärt. Men som Lejdet skriver så finns det lyckligtvis variation. Jag bevittnade nyligen på en utställning hur en domare nominerade en rättså klassisk ung katt över en extremt typig och framgångsrik annan, och erkänner att mitt hjärta tog ett litet glädjeskutt. Helheten föredrogs i detta fall framför extrema detaljer, som omsatt i flera generationer säkert skulle äventyra katternas hälsa (smal skalle, trång näsa, mycket djupt liggande ögon, etc.).

Så efter denna utläggning med stundtals högtravande tal om ödmjukhet förpliktigar jag mig såklart till detsamma! Jag har ingen erfarenhet som uppfödare och beundrar er som med hull och hår ger er in i detta äventyr! Det är er jag har att er tacka för mina älskade vänner, som jag över min döda kropp ville vara utan!

Nu insisterar Nanna på att det får vara nog med datorfokus för idag..

Anmäl
2013-05-13 13:54 #9 av: kalindas

#8
Bra skrivet! Glad

Anmäl
2013-05-15 08:29 #10 av: Nilla

#8 Mycket, mycket bra skrivet! Och ditt språk är en sann njutning! Glad

Anmäl
2013-05-15 20:12 #11 av: GunillaSverkersson

#8 Håller med , fint skrivet och vad skönt det känns att läsa. 

Vi ska aldrig glömma att det är levande djur vi håller på med och att vi även ska hjälpa varandra uppfödare och andra kattägare, som kolegor och inte konkurrenter. All eloge till dem som är öppna och delar med sig.

På de tre utställningar jag varit i år , tycker jag att det pratas mindre om öron, och mer om ögon, längder och profiler mm. Öronfixeringen är nog på väg bort får vi hoppas.


Anmäl
2013-05-16 00:15 #12 av: Nebel

#8
Kan bara instämma med övriga; mycket väl formulerat!

Anmäl
2013-05-16 06:36 #13 av: Nemosos

#8 :-D

Anmäl
2013-05-17 11:35 #14 av: cillaroten

Slår mig samman med beundrarskaran ovan!!! #8 Blomma

Anmäl
2013-06-01 23:44 #15 av: Hightops

Intressant att läsa allt ovanför. Är gammal hunduppfödare i grunden och halkade in på detta med katter pga min arbetskamrat & vän. Intresset för avel har väl funnits med i tankarna. Har läst & begrundat utvecklingen av just siames/oriental rasen. Som vissa hundraser som delats upp i nästan två olika skilda typer 'Jakt' typen o 'Utställnings' typen. Ställt ut mina katter både i SVERAK & WCF. Det har varit intressant o lärorikt. Lite av två världar också. Det är ju inte helt sunt o normalt att något som tagit decennier att avla fram helt plötsligt skall 'flashas' till o göras mer extremt. För vem vet vilka konsekvenser det kommer föra med sig i framtiden? Ser man på rasstandarden så finns det ju ett ideal tex. med triangelformen på huvudet på siamesen. Idag ser man ju att det har blivit mer likt ett 'T'  Öronen hänger ned på sidorna samtidigt som många ögon blivit lite väl djupt liggande med mkt synliga blinkhinnor. Visst kanske man vill få fram vissa saker med sin avel men vad kommer hända när/om man väljer ut de mest extrema 'nya' typerna o föra dem samman? Vilka rasproblem kommer att dyka upp framledes när vi avlar på djur med vissa egenskaper? Hälsan & temperamentet skall i mina ögon gå före allt. Rasstandarden är ju där som en illusion om hur det 'bör' se ut. Det perfekta djuret finns ju inte. Där har ju alla uppfödare & utställningsdomare något att fundera över, varför har det blivit så här? Är det domarna som premierar vissa saker som gör att det leder till snabbare utseendeförändringar hos våra husdjur?

Anmäl
2013-06-02 09:54 #16 av: kalindas

#15

Bra skrivet! Glad

Anmäl
2013-06-02 18:33 #17 av: Nemosos

#15 Absolut! Jag håller med dig! Hos min avelshona till exempel har det extrema fått stå tillbaka för temperament och hälsa. Hon är väldigt "klassisk" i sin öronplacering och huvudform.

Men i de fall jag har två individer med god hälsa och bra temperament väljer jag nog den lite mer extrema typen, men det får inte gå till överdrift. Jag tycker det finns allför extrema katter också.

Jag tror säkert att utställningsresultat kan vara en pådrivande faktor, men för mig handlar det nog mer om att jag tycker att det är väldigt vackert med lite större öron tex.  


 

Anmäl
2013-12-21 15:41 #18 av: halloween

Ja för mig känns det helt ointressant med utställning! Jag provade kanske en gång när mina 2 raskatter var inköpta, efter tidigare bondkatter. 

Tävling är inte min grej och inte efter utseende…

Däremot tyckte jag redan med en blandras att den hade lite mer personlighet. Så oxå dessa sista mycket intelligenta och uttrycksfulla katter. Och har man en gång haft en ras man tycker passar mkt bra så önskar man förstås det igen när någon faller bort från livet!

Så för mig har storleken på öron och annat ingen betydelse. Sorgligt att en del katter ska må dåligt eller hindras ha ett normalt liv på grund av denna avelshysteri!


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.