Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (5) Senaste inläggen

Allmänt kattprat Avel & genetik Avelshane finnes/sökes Berättelser Bortsprungen/hemlös katt Foder & pälsvård Fotogalleri Färggalleri Hobby & prylar Humor Hälsa & beteende iFokus info Kattklubbar Kattungar till salu/sökes Kattungeprat Kusinraser Minneslund Omplacering Sjukdomar & defekter Standard & färger Tävling Undersökning/omröstning Uppfödare Utanför ämnet Utställning
Berättelser

Mot U.S.A. ~ utan vingar

2007-03-09 03:01 #0 av: Celia

Norges nationaldag, den 17 maj 1995. Vår rödmaskade hona S* Yenz-Mao Red Afrodite föder 5 siamesbarn efter avelshanen GIC S* Martinéz DeVille, varav en dödfödd. Det visar sig ganska snart att även en av de kvarvarande får sätta livet till i sin kamp mot en lunginflammation. Kvar blir 3 rödmaskade gossebarn som med tiden får namnen; First Edition, New Remix samt Mega Hit och det är just den sistnämda som jag ska berätta om här.

Kärt barn har många namn men från början kallades han kort och gott för Mega. Därefter tillkom en rad av smeknamn. Redan vid 3-4 veckors ålder besöktes Malmö djursjukhus. Jag trodde först att han hade drabbats av en ögoninflammation men symtomen var vag och endast i hans ena öga. Dessutom verkade övriga katter fullt friska.
Efter undersökning konstaterades en liten skada som säkerligen uppkommit under en av gossarnas vilda "tutte-fight".

S* Fursten's Mega Hit - SIA d


Det började bli dags för välling följt av riktig mat, men inte för Mega. Vällingen gick väl an men ingen kattmat i världen kunde locka honom till matskålen. Det fick bli babymat på burk. Då detta fortsatte vecka ut och in, begav vi oss åter till veterinär. Blodprov togs och det skulle lyssnas och klämmas innan vi fick åka hem i väntan på provsvaren. Vid sådana tillfällen känns alltid väntan som en evighet, man vill så gärna få reda på orsaken direkt. När svaret äntligen kom var det med orden: "Gratulerar till en liten envis och bortskämd katt!".
Skulle inte jag och övriga i familjen klara av att vara lika envisa? Det gjordes många goda försök, utan resultat...

Vid 3 månaders ålder var det dags för Megas utställningsdebut. Resan gick till Göteborg där flera amerikanska domare var inbjudna. Mrs Muriel Slodden var en av dessa och hon skulle döma våra katter. När assistenterna befann sig för långt bort för att Mega skulle kunna fiska efter dem från domarburen, hängde han i burtaket som en apa. Uppmärksamhet var han bortskämd med och mer uppmärksamhet var vad han fick när han först blev utsedd till DB-U och BIV, för att därefter i panel ta hem Bästa S/O-U samt Best In Show Ungdjur. Domaren Muriel var såld och ville ha honom till varje pris. Hon grät öppet när hon fick svaret. Att besluta oss för en export till USA, där på plats, var inte till att tänka på. Speciellt inte då han var ett litet "problembarn". Att han inte åt kattmat och var mindre än sina bröder brydde sig Muriel inte om och hon skulle återkomma längre fram. Redan 3 veckor senare kom ett brev från henne med en ny förfrågan. Hur bra allting än lät, blev det ett nej och nu vet jag att beslutet var rätt.

En vecka innan Megas 8 månaders dag fick han följa med till vår veterinär då några andra skulle vaccineras. Detta för att rådfråga om kastrering. Han hade aldrig fått sina testiklar på plats och var därför vad man kallar kryptorchid. Att han trots detta skulle kunna bli far genom att para sin mor och/eller halvsyster, var för mig en större mardröm och jag ville få testiklarna funna och bortopererade snarast. Det var inga problem och vi kunde återkomma veckan därpå. På plats en vecka senare innan given narkos upptäcktes ett strömningsljud, s.k. blåsljud. Vad var detta? Olika veterinärer hade ju lyssnat på hans hjärta vid flera olika tillfällen, så sent som veckan innan!
Man ger inte gärna narkos till en hjärtsjuk katt men med hjälp av mitt "gåpåande" blev det trots allt så. -"Klarar inte hans hjärta det så är det inte meningen att han ska leva" ansåg jag och det höll ju veterinären med om. Jag blev därefter hemskickad i väntan på uppvaket, som troligen inte skulle komma... Ett par timmar senare ringde veterinären och meddelade att Mega var vaken och kunde hämtas hem. Groggy men med ett välkomnande vrål glädjes han åt vår ankomst. Två snitt hade krävts. Ljumsksnittet gav inget resultat i testikel-letandet och buken fick öppnas. Där fann man två små "skrumpna russin".

Vincent blev hans sista och mest använda smeknamn.

Under kommande natt blev Mega till synes medvetslös vid två tillfällen. Han såg död ut där han låg bredvid mig på min ena huvudkudde och allehanda kattböcker åkte fram ur bokhyllan. Jag lugnade mig något när jag i en av dessa kunde läsa att liknande "anfall" kunde uppträda efter narkos. Trots detta var det en fruktansvärd upplevelse som jag ogärna vill råka ut för igen. Inte minst för den det drabbar, även om jag personligen tror att han inte var medveten om det inträffade. Dagen därpå var han sitt vanliga gamla, bortskämda jag igen.

 

Efter diagnosen av hjärtat kändes det än värre att söka efter ett lämpligt hem åt honom... men eftersom vi aldrig hade annonserat efter ett sådant, fanns det ingen anledning att göra det nu heller. Kanske kunde min mamma tänkas ta sig an honom när hennes gamla siamesdam med tiden gick bort, men det skulle nog dröja för där var krut i den damen (Mandalá Jova La Petit).

Den aktuella parningen som resulterade i Mega och hans kullbröder var från första början tänkt för att eventuellt ge oss en ny avelshona. Skulle vi ta chansen och göra en omparning med en eventuell risk för hjärtfel?

New Remix, Mega Hit, First Edition - kull född 1995


Efter flera samtal med vår veterinär vågade vi ta risken. Han ansåg att Mega var en katt som egentligen inte var meningen, en med multifel som säkerligen inte skulle återupprepas. Vi beslöt oss för en andra chans och i september 1996 föddes återigen 5 söta bebisar varav en dödfödd och en som "en andra gång" gick bort i lunginflammation samt hade navelinflammation enligt obduktion.
Starten på den andra kullen skrämde mig. En repris på den tidigare, även denna med tre röda gossar, nästintill identiskt lika de tidigare tre. Skulle någon av dessa små troll utvecklas till en kopia av Mega och skulle vi i så fall sitta med ännu en osäljbar katt? Plats i hemmet fanns det nog men om detta skulle bli något som upprepades gång på gång, fick det bli ett rejält uppehåll med vår uppfödning. Minst en 10-15 år så där får man väl räkna med att en katt lever i snitt.

De tre nya gossarna fick bära namnen; Chevy Chestnut, Chinny Coppersmith och Joy Boy. Den sistnämda regerar hemma hos Weronica Östlund (S* W-Type's) i Malmö under smeknamnet "JoJo". Där har han tillsammans med sina kattkompisar lärt sig att använda den riktiga toaletten istället för "sandlådan". Det måste vara skönt att ha sandfritt!
Den näst-största gossen Chinny Coppersmith kallas numera för Mowgli och bodde från start även han i Malmö, hemma hos Mikael Nachtigall (S* Bastkatten's), där han hann med att avla av sig ett par gånger med husets då enda dam, kallad "Sushi". Han är numera kastrerad och omplacerad.
Den största gossen Chevy Chestnut flyttade till Bjuv och fick namnet Theo. På köpet följde Mega med och kallades därefter för Vincent.

Vad fick mig då att våga skiljas från denna underbart bortskämda katt? Jo, det gick inte att ta miste på hur mycket Nisse och hans fru Ella älskade honom från första stund och det kändes till hundra procent rätt att kunna erbjuda honom ett liv med mindre kompisar och mer uppmärksamhet. Vid leveransen fick de ett dagsfärskt veterinärbesiktningsintyg där det utförligt stod skrivet hur hjärtat lät. Jag upplyste dem om riskerna med en hjärtkatt och att ett ultraljud närmare kunde berätta hur det låg till. Drygt ett halvår senare skulle det visa sig att Mega aldrig hade varit behäftad med något hjärtfel... detta besked fick man då han under den varma sommarmånaden juli insjuknade och fick träffa hjärtspec-ialisten Torkel Falk på djursjukhuset i Helsingborg.

Vincent som jag väljer att kalla honom i fortsättningen, hade slutat visa intresse för allt i matväg, d.v.s. allt i husmansko-stväg och hade svårigheter att andas. Dessutom var hans bröst svullet. Torkel fann orsaken, lille Vincent drogs med en stor tumör i brösthålan (lymfosarkom i thymos). Den växte väldigt fort och om inte någon behandling sattes in, skulle han ha högst 2 månader kvar att leva.

Cancerspecialisten som fick ta över behandlingen gav Nisse och Ella väldigt stora förhoppningar om ett tillfrisknande och de beslutade sig för att Vincent skulle få genomgå en cellgi-ftsbehandling. Besöken skulle bli många under en knapp halvårsperiod och strax innan jul såg det ljust ut, tumören visade sig inte på några prover. Återbesök för regelbundna blodprovstagningar skulle inleda det nya året 1998. Varje månad visade utmärkta värden tills det blev mars, katternas månad. Då hade värdena skjutit i höjden och cellgiftsbehandlingen togs upp på nytt. Tilläggas bör att cellgiftsbehandling på katt inte skall jämföras med den som utförs på oss människor.
En katt tappar inte pälsen, på sin höjd morrhåren och ägare och veterinär måste hålla ögonen noggrant öppna. Behandlingen får inte på något vis ge katten några negativa biverkningar. Inga problem för Vincent, han mådde utmärkt, enligt både veterinären och ägarna. Sommaren kom och Vincent blev friskförklarad en andra gång. Livet var underbart!

Dessvärre skulle glädjen inte bli långvarig. Vincent blev hastigt sämre inför hösten och natten mellan den 3:e och 4:e september 1998 togs beslut om att få låta honom somna in.
Må han vila i frid, vår så högt älskade Vincent. Han tog allas hjärtan med storm.
Nu kan han se USA, för nu har han vingar!

Vincent fotograferad av husse Nisse Persson, Bjuv.Vingar

På vingar min vän,
ska Du komma hem igen.
Hem till de Dina som sörjer Dig så.

Kan Du veta min vän,
hur deras hjärtan känns nu och
hur livet Dig utan kan levas som då.

Du ska veta min vän,
att i hjärtan Du bor
hos många fler än Du tror.

Cecilia

__________________________________________________

Lymfosarkom/Malignt lymfom är en ärftlig form av cancer som drabbar katten som ung. Cellgiftsbehandling förlänger livet men botar sällan, då man inte behandlar katter med så höra doser av cellgift. Katter i generationer efter Vincents syskon och nära släktingar drabbades av samma cancertyp och idag vet många bättre. Sjukdomen skall aldrig förväxlas med leukosen FeLV då samtliga drabbade alltid är FeLV-negativa.

Till minne av Vincent (1995-1998) och hans husse Nisse som hastigt avled 2002. Vi tänker ofta på matte Ella som idag lever helt ensam efter att även ha förlorat Theo (1996-2006).

___________________________________________________

Av: Cecilia Bengtsson, 1998. Reviderad 2004 & 2007

Av: Celia

Datum för publicering

  • 2007-03-09

Not:
DB = dagens NOM
B S/O = dagens BIS
BIS var detsamma som dagens BOB, alla kategorier.


Mandalá Jova La Petit
var uppfödd av Lena Magnusson och blev 14 år gammal. Tidigare ägare var familjen Wilson.

 

 

 

 

 

Anmäl
2007-03-10 14:31 #1 av: Lullan1

Så vackert skrivet, gripande historia.

Anmäl
2007-03-10 15:16 #2 av: Celia

Ni kan läsa mer om Vincents behandling i boken "Djursjukhuset". Där är även en helsidesbild av honom i färg.

Ibland sänds programmet med samma namn i repris hos SVT. Där blev Vincent en återkommande stjärna som fick vara med som följetong.

 

 

Anmäl
2007-03-10 15:17 #3 av: Celia

#1 - tack Lullan! Det är svårt att läsa den än idag...

Anmäl
2007-04-14 01:08 #6 av: SacredSouls

Jeg hadde ikke sett denne før jeg. For en nydelig og trist historieGråter Du skriver utrolig flott Celia.Veldig levende og jeg kan tydelig se han for meg med vinger *snufs*

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.